Konst som tar i trä. På Virserums konsthalls nya utställning finns världens räddning under kronorna.
När världens sista bil en gång skall ut på sin sista färd kan jag tänka mig att den kommer att se ut som det hjälplösa vraket i Maarit Suomi-Väänänens film ”Up and about again”. Här vinglar en förblindad skrotbil mot sitt slut genom ett askgrått, postindustriellt gruvlandskap tills den gnisslande strandar i en mossig skogsbacke.
Av skog är du kommen, skog skall du åter bli. Sommarens stora utställning i Virserum är den tredje ”träbiennalen” sedan starten 2004, och precis som vanligt handlar det om att ”rädda världen med trä”. I tio enkla paviljonger berättas den sorgliga och numera alltför välkända historien om planeten och dess framtid, med växthuseffekt och orättvisor, energikris och resursslöseri.
Men så länge det finns skog finns det hopp. Under konsthallens vida, välvda papperstak leds vi sakta men säkert från katastrof mot räddning. De hotfulla termaperaturgraferna lämnar undan för undan plats för eftertanke och alternativ. Här ligger våra ekologiska fotavtryck utskurna och färdiga att spänna på sig – de svenska stora som en elefants, USA:s närmast omöjliga att rubba. Varje människa på jorden har tre fotbollsplaner mark. Hur vill du använda din lott?
Bra frågor, tydligt ställda. Och vem kan väl invända mot slutsatsen att lösningarna handlar om att gå över till ett hållbart kretsloppstänkande, att använda naturliga, förnybara byggmaterial? Som trä. Inte jag. Lika lite som jag egentligen har något kritiskt att säga om konstutställningen som visas en trappa ner. Med både fantasi och skärpa fixeras bilden av skogen som den mänskliga civilisationens vilda motpol, där naturmystiken i Bill Violas klassiska ”Reflecting pool” – med mannen som kastar sig ut i vattnet och blir hängande i luften – speglar sig i till exempel Eija-Liisa Ahtilas kusliga, övergivna landsbygdsmiljöer. Eller i Levi van Veeluws mänskliga miniatyrlandskap
Nej, det som irriterar är något annat.
Ända från början har konsthallen i Virserum och dess ledare Henrik Teleman haft en politisk och social agenda som hört till de mest konsekventa i landet. Den kan sammanfattas i begreppet ”lokal förankring” – och har lett till uppmärksammade och ovanliga utställningar där ortens invånare och deras berättelser varit utgångspunkten. Som i ”Hata Sydkraft och Telia” för några år sedan, där man tog fasta på den folkliga vreden efter stormen ”Gudrun”.
Men förankringen har också visat sig i en nära, för att inte säga kamratlig relation till den lokala skogsnäringen. Detta är inget konsthallen sticker under stol med; tvärtom sägs ett syfte med träutställningarna rent ut vara att just marknadsföra träindustrin. Vilket är ärligt och respektingivande, på sätt och vis.
Men också problematiskt. Gränsen mellan reklam och samhällsdebatt, mellan bransch- och konstutställning ter sig här inte bara grumlig, utan i stort sett upplöst. Lokal förankring blir i Virserum ett slags korporativ vi-mot-dom-anda, som snarare än politisk riskerar att framstå som populistisk.