Konstvärlden har nog aldrig varit mer reslysten än i dag. Det reses till höger och vänster, till biennaler eller politiskt oroliga zoner, helst båda delarna samtidigt. Vi glömmer så lätt att den längsta och svåraste vägen är den mellan huvudet och hjärtat.

Nu har Botkyrka konsthall öppnats för den nomadiska aktivisten Sasha Huber och hennes resor i kolonialismens fotspår. Bland annat har hon tagit sig till en bergstopp i Schweiz som bär namnet efter Agassiz, en rasbiolog på 1800-talet som brukade fotografera svarta slavar för att påvisa ”den svarta rasens underlägsenhet”. På ett av hans fotografier som Huber visar i konsthallen ser man Renty, en äldre man som sitter avklädd och stirrar stint in i kameran. Integriteten i hans blick är total.

Till minnet av Renty har Sasha Huber ihop med en grupp aktivister och filosofer försökt döpa om Agassizhorn till Rentyhorn. Efter upprepade misslyckanden bestämde hon sig till slut för att ta en helikopter upp till toppen och göra en symbolisk omdöpning genom att placera en skylt i snölandskapet.

Sasha Huber är den perfekta samtidskonstnären. Här kan man bocka av allt vad en ”engagerad” konstnär bör göra i dag: resa till en främmande eller sedan länge övergiven kultur, lyfta fram en förbisedd historia, investera sin egen person i historien, engagera lokalbefolkningen i projektet, involvera ett nätverk av intellektuella för att tvinga fram en förändring, samt klä allt i en tilltalande estetik.

Men denna politiska korrekthet hindrar inte utställningen från att vara riktigt angelägen och förkorta vägen mellan huvud och hjärta.

Sedan kan man fråga sig vad som är bäst? Att lämna historiska misstag intakta så att framtida generationer bättre kan ta del av historiens hemskheter eller att döpa om och rätta till? Huber gör både och.

Att hon har både ett schweiziskt och haitiskt påbrå spelar mindre roll. Huber är och förblir en privilegierad konstnär som reproducerar postkolonialismens binära ”vi-och-dem”-tänkande, hur mycket hon än försöker ställa sig på ”de andras” sida.