Få institutioner strävar lika målmedvetet som Gustavsbergs konsthall med att fördjupa bilden av konsthantverket. Senaste utställningen ”Tumult” fyller igen glapp i historieskrivningen. Kunskapsluckorna märks inte minst när dagens ifrågasättande keramik och smyckekonst med populärkulturella referenser presenteras som ”nyheter”, utan att närbesläktade verk från förr någonsin nämns. I ”Tumult” sätts nu 60- och 70-talens arbete i relation till dagens.
Här får niomannagruppen We work in a fragile material representera nutiden. Konsthallens största rum är fyllt från golv till tak med en tre våningar hög träkonstruktion. Bygget är fläckat av färg efter att gruppmedlemmarna klättrat runt i det och lekt paintballkrig. Så pepprar de sig fria från konsthantverkets konventioner och fortsätter att hävda sin fulla rätt att själva definiera vad konsthantverk är, på sitt karaktäristiskt lattjande vis.
Men det träskelett som står kvar på utställningen känns rätt ensamt och övergivet. Och som vanligt vet jag inte var jag har gruppen; om de är allvarliga, ironiska, modigt prövande och fritt tänkande eller mest leker. Lite av allt, tror jag.
Lättolkade ärdäremot stora delar av 70-talets arbeten, som med ett ofta agiterande tonläge förmedlar en världsbild där det inte råder något tvivel om vilken riktning samhällsutvecklingen bör ta. Bibi Lovells textilcollage ”Befrielsekampen i världen” från 1975, med vapentyngda frihetshjältar, är ett exempel. Det ingår i det 60–70-talspotpurri som visas i smårummen bredvid paintballbygget.
Och trots att skillnaderna mellan nu och då är stora är likheterna ändå många.
Ta till exempel utställningens överdimensionerade, guldkantade och gulligt domherredekorerade keramikkopp från 1972 av danske Finn Lynggaard, den kunde ha varit gjord nyligen.
Både 70- och 2000-talets konsthantverkare har stångats mot förväntningar på ett sofistikerat uttryck, klassisk funktion och virtuost hantverk. Precis som i dag nämns ord som ”gränsöverskridande” i 1970-talsrecensionerna. Då som nu har det också funnits ett intresse för skapandet i sig, bortom proffsiga slutresultat.
Minns till exempel We work in a fragile materials projekt ”You can do it!” på Tensta konsthall 2004, där besökare uppmanades att gå loss i Play-Doh-lera och Sissi Westerbergs gör det själv-kit för tillverkning av ljushållare för Svenskt Tenn samma år. Eller se den reproduktion av Päivi Ernkvists exjobb från Konstfack 1972 som visas på Gustavsbergsutställningen, ursprungsverket gjort tillsammans med ungdomskliniken på Långbro sjukhus.
Både då och nu har dessutom formsamlande institutioners överseende leenden mött de ifrågasättande arbetena. Som om det handlat om en uppstudsig fluga, inte om uttryck för sin samtid värda nyfikenhet och respekt.
Läser man katalogen vid sidan av utställningen får man den här gången den fördjupande bild av konsthantverket som konsthallen vill nå.