Det brittiska Turnerpriset är en skandalomsusad konsttävling, där fyra kandidater nu ställer ut på Tate Britain. Här ingår tidstypiskt måleri men för första gången även forskningsbaserad konst. Maria Lind fångas av The Otolith group, som återanvänder bilder ur sciencefictionfilm.
Den som i första hand vill stödja konsten och konstnärerna inrättar ett stipendium. Konstpriser startas å sin sida av dem som vill ge stöd men samtidigt också fikar efter medial uppmärksamhet. Turnerpriset på Tate Britain i London delades ut första gången 1984 och har efter hand blivit en skandalomsusad historia, just därför att publiciteten vuxit och blivit kvällstidningsstoff. Inte ens konstovana ministrar drar sig för att öppet uttala sig om kvaliteten på de tävlandes verk.
För visst är Turnerpriset en tävling, med fyra konstnärer i startfältet och lika många jurymedlemmar som bestämmer vem som ska få de 40 000 pund som nu läggs på bordet av tv-kanalen Channel 4. Prisutdelningen, där vinnaren är en överraskning, brukar direktsändas. I likhet med många biennaler är tanken om representation, både bland de tävlande och i juryn, viktig: i varje kategori finns det numera vanligtvis någon utlandsfödd och jurymedlemmarna behöver inte bo i Storbritannien.
Men av tjugofyra pristagare har bara tre varit kvinnor och en handfull första eller andra generationens invandrare. Och jämvikten mellan olika uttryckssätt har bara gällt de klassiska medierna. Performancekonst samt dokumentär och forskningsbaserad konst har konsekvent uteslutits, likaså det som kallas sociala praktiker, konst som bygger på utbyte mellan människor både innanför och utanför institutionens väggar.
Att det finns två målare bland årets konstnärer har gett näring åt konstens egen kremlologi: vilka interna maktspel ligger bakom att det är just de just nu? Dexter Dalwood visar figurativa landskap och interiörer med litterära referenser och abstrakta inslag medan Angela de la Cruz isärplockade monokromer ser ut som om en stor hand skrynklat till dukarna och brutit sönder spännramarna. De är främst provinsiellt gångbara – jag har sett verk av det här slaget på flera håll i världen.
Susan Philipsz som arbetar med ljud och själv sjunger folk- och popsånger a cappella bidrar däremot med något eget, som fungerar i andra sammanhang än det brittiska. En vemodig stämning infinner sig i hennes annars helt tomma utställningsrum där många kvinnor slog sig ner när jag var på Tate Britain.
Men det är The Otolith Group som står för det riktigt ovanliga, i Turnerprissammanhang alltså. Denna duo har under det senaste decenniet varit med och formulerat ett forskningsbaserat arbetssätt och ett nytt – högst personligt – essäistiskt filmspråk med rötter i både den dokumentära traditionen och science fiction. Bilder från vitt skilda sammanhang samplas och ackompanjeras av en suggestiv berättarröst. För första gången i Tate Britains historia används också utställningsrummet för föreläsningar, diskussioner och andra gemensamma aktiviteter, något som sedan länge normaliserats på många små och medelstora konstinstitutioner världen över.
Som utställning betraktat är årets version annars lika styltig som Turnerprisutställningarna brukar vara. Det blir mekaniskt och monotont med fyra separatutställningar i vita kuber uppradade efter varandra och ingen chans för synergieffekter – besökarna glider igenom och konsumerar delvis underligt utvald konst.
Om de nu inte stannar till, deltar i någon av Otoliths presentationer och tittar på deras samarbete med filmaren Chris Marker kring hans tv-serie i tretton delar om arvet från Grekland. Eller fångas av Otoliths egen mångröstade essäfilm som tar avstamp i ett ofullbordat manus från 1967 om ett oväntat möte i en bengalisk by mellan en pojke och en utomjording.