På Nordiska museet finns sal efter sal där det svenska boendet visas upp. Tar man sig igenom de permanenta interiörutställningarna, som sträcker sig från 1500-talets misär och framåt, träder snart en utvecklingslinje fram: hemmet blir alltmer lättstädat och prudentligt. Med funkisens genomslag tycks allt jobbigt vara borta. Den svenska bostadsmodellen skiner lika blank som diskbänken hos en femtiotalshusmor.
Fast vart tog smutsen vägen? Den personligt utsöndrade lorten som inte gick att täppa till? Den trycktes ner till källarplanet.
Pedagogiskt nog har museet nu öppnat en mångbottnad och intressant utställning om fenomenet som sägs vara en ”svensk företeelse”: den maskinutrustade, kollektiva tvättstugan. Som hade till syfte att råda bot på den svåra tvättsituation som började råda främst i storstäderna när urbaniteten tog fart.
Men lösningen där flera hushåll delar maskinkraft saknar som bekant inte komplikationer. En etnolog som intervjuas i ett videoinslag säger att man ”inte bara renar kläder” i tvättstugan. Utan också ”återställer ordningen”, vilket är ”centralt för moderniteten”. Och så lägger hon till: ”Och det är det mest intima som man hanterar i en allmänt tillgänglig miljö”.
De kollektiva tvättstugorna blir med andra ord ett slags ljusrörsupplysta katharsiskatedraler där människor tvagar sina fasader och drabbar samman kring vad begreppet ordning egentligen innebär.
Museet har förstås utnyttjat dramaturgin och fyllt flera väggmeter med ”tvättstugelappar” där syndare av olika slag sträcks upp av ilskna adressater. Någon som börjat tvättiden för tidigt får veta: ”Nästa gång det händer kissar jag personligen ner din tvätt. Sen kommer jag hem till dig och straffknullar dig i röven med grovsalt.” Här finns lappar adresserade ”Kära idiot”. Ursinnesattacker riktas mot dem som glömt att plocka bort sitt torktumlarludd. (En rimlig ilska, faktiskt: varje år brinner flera tvättstugor på grund av ludd som hettats upp.)
Förra året anmäldes sjuttiotvå fall av hot och misshandel i tvättstugor enbart i Stockholmsregionen, genom åren har också våldtäkter förekommit, får man veta. Det tycks räcka med ett ofrivilligt delat rum för att våldet ska bryta fram i hypermoderniteten. Och de senaste, digitala bokningslösningarna som nu börjat installeras har egentligen detta som främsta syfte: att elektroniskt reglera tillgången till tvättstugan så att människor över huvud taget inte ska behöva mötas där inne.
Boken ”Tvättstugan” av etnologen Kristina Lund hör till utställningen och fördjupar tvättinstitutionen historiskt. Hon påpekar helt riktigt att också denna kollektiva bastion långsamt har börjat byggas bort, genom att nya lägenheter ofta utrustas med egen maskinpark.
Men samtidigt har ju en ny sorts, minst lika laddad gemensamhetsanläggning kommit till, i takt med att de modernistiska sopnedkasten pluggats igen: sopsorteringen där konsumenterna drabbar samman över var spillet ska tryckas ner.
Temat för nästa boutställning är alltså givet. Återvinningsrummet. Vår sista gemensamma skitstation. Fast då får nog också stanken komma med.