Tyra Lundgren (1897–1979) har länge förknippats med sina folkkära småfåglar i stengods. Så jag blir uppriktigt överraskad när hela hennes gärning nu lyfts fram i en rikt illustrerad biografi och den största utställningen på fyra decennier. Vilken bredd, skicklighet och arbetskapacitet denna allkonstnär hade! Och vilken självständig och strategisk karriärkvinna hon var, som i extremt mansdominerade miljöer lyckades skapa ett smått otroligt, kosmopolitiskt nätverk.
Rikedomen i Tyra Lundgrens högintressanta livsgärning uppfattar man direkt på Mjellby konstmuseums fina utställning. I den stora museisalen samsas alltifrån glas, porslin, stengods och textil till teckning, grafik, skulptur och måleri, där ett flertal självporträtt från mellankrigstiden ger en stark närvaro av en både lekfull och kärv karaktär.
Marika Bogrens breda biografi lyfter även fram hennes litterära talang; en flitig dagboksskribent, författare, debattör och konstkritiker, som behärskade fem språk.
Hur kommer det sig då att Tyra Lundgren inte är ett mer känt namn i dag – även om många nog känner igen saker på utställningen. Främst förstås de populära fågelformerna, men också väl spridda serviser och bästsäljande tyger, däribland solrostrycket för NK:s textilkammare som nu lyser upp en vägg.
Marika Bogren spekulerar i boken om olika orsaker till detta öde. Säkert handlade det om att Tyra Lundgren var kvinna, dessutom en ärelysten och äventyrlig sådan, som likt andra målmedvetna kvinnor förminskades som ”divig” och ”manhaftig”. Hon satsade också mest på konsthantverk, som värderades lägre än bildkonst. Detta trots att hon i decennier arbetade för de bästa porslinsfabrikerna och glasbruken i västvärlden, som Arabia, Sèvres, Venini och Gustavsberg.
Men jag gissar att den viktigaste orsaken till hennes begränsade genomslag i Sverige var ideologiskt. Tyra Lundgren kritiserade nämligen den mäktiga Slöjdföreningens renläriga funktionalister.
I denna polemik hade hon en allierad i bästa vännen Estrid Ericson, som startade firma Svenskt Tenn 1924. De gick tillsammans på Tekniska skolan (dåvarande Konstfack) och representerade det som kallas Swedish grace: en nyklassisk strömning med ett kostbart, högklassigt hantverk och ett mjukare, personligare uttryck än hos de strängt rationella funktionalisterna.
Men Tyra Lundgrens mångsysslande hade en baksida. Hennes rastlösa natur omtalas i biografin och det märks att författaren efter många års forskning haft problem att disponera det vittomfattande materialet, med Lundgrens alla parallella verksamhetsfält, vagabonderande liv och komplexa personlighet. Kapitelindelningen resulterar bland annat i att huvudpersonen dör och jordfästs på Gotland knappt halvvägs in i boken. Här finns också onödiga dubbleringar och partier där uppdragen rabblas i en iver att få med så mycket som möjligt.
Utställningen, som gotlänningen och museiintendenten Marika Bogren också hjälpt till med, känns mer sammanhållen. Men när jag går runt bland ett hundratal utvalda verk, som bara är en mindre del av Tyra Lundgrens produktion, är det ändå svårt att fatta att samma person gjort allt detta. Lundgren var ofattbart produktiv. Dagböcker vittnar om hur hon slet till långt in på nätterna och fram till andra världskrigets utbrott for som en skottspole mellan sitt arbete som konstnärlig ledare för den finsk-svenska Arabiakoncernen och uppdrag på kontinenten.
Men hon hade också en rationell sida. Man ser rätt snabbt att hon återanvänder samma former och figurer i olika material och sammanhang, framför allt återkommer fågel-, fisk- och bladformer.
På utställningen är det roligt att se Lundgrens tjugotalsurnor med puttisar och sprattlande fiskar, jämte handmålade fat med mytologiska motiv och slingrande växtlighet. Likaså hennes första u-formade linjefåglar för Arabia från tidigt 30-tal, som några år senare återkommer i form av exklusiva glasfåglar för Venini. Och jag visste inte att det venetianska glasbrukets berömda näsduksskål i fazolettoteknik troligen var Lundgrens uppfinning, efter att hon 1936 blev Veninis första kvinnliga formgivare och utvecklade flera nya tekniker. Formen gjorde hon om i lera, i lövtunna, vackert veckade vaser för Gustavsberg.
I Sverige blev Tyra Lundgren pionjär för keramiska reliefer i offentliga miljöer och fick ett genombrott med ”Märkeskvinnor” 1947. Här porträtterar hon märkvärdiga kvinnor från Heliga Birgitta till Selma Lagerlöf i en monumentalrelief om 125 delar, som hänger kvar på nuvarande Frans Schartaus gymnasium vid Skanstull i Stockholm.
Men det är hennes skarpa självporträtt och serena stilleben som förvånar mig mest. Tyra Lundgren ville egentligen måla och drog till Paris på 20-talet för att studera på postkubisten André Lhotes målarskola. Där övade hon upp en säker formkänsla och umgicks med likasinnade som Agda Holst och Greta Knutson-Tzara.
Fast måleriet visade hon först mot slutet av sitt liv och självporträtten uppmärksammades främst för experimenterandet med identitet och könsroller. Än förstärker hon grova anletsdrag med turban och butter blick, än är hon androgynt dandylik i svart smoking, än kokett uppklädd i moderiktig tjugutalshatt med flor.
Konstnärligt syns även influenser från kretsen kring tidskriften Valori Plastici, grundad i Rom av Mario Broglio, som hon hade ett stormigt förhållande med. Här blev hon också nära vän med uppburna målare som Giorgio Morandi, Giorgio de Chirico och Carlo Carrà, senare med kändisarkitekter som Gio Ponti och Carlo Scarpa.
Tyra Lundgren rapporterade ihärdigt från i Italien i Konstrevy och Form, och i boken hade jag önskat färre dagbokscitat från tonårstiden och fler om dessa kreativa kretsar. Hur reagerade hon exempelvis på att några i Valori Plastici var fascistiskt anstrukna? Boken glider förbi detta med konstaterandet att Lundgren både var ”beundrande och kritisk till Benito Mussolinis utveckling av landet”.
Efter kriget utsträckte Tyra Lundgren sitt resande över Atlanten men fick en fast punkt på Gotland 1949. Hon köpte en gård i Fide på Sudret och lät bygga duvslag och installera elektriska keramikugnar. Hushållet delades med textilkonstnären Margit Graffman, och Tyra Lundgren experimenterade med chamottelera och ett grövre, naknare uttryck. På utställningen finns uttrycksfulla duvor med strutsstjärt, knubbiga småfåglar, skabbiga skatungar och fula fiskar, som växer till personligheter.
Efter Halmstad går utställningen på turné. I Norrköping adderas glas från Reijmyre, i Visby visas mer av hennes konsthantverk och i Gustavsberg servisgodset. Min förhoppning är att någon tar sig an alla självporträtten, som lär vara över 70 stycken. Där är Tyra Lundgren verkligen en fri fågel.