Temat för årets Istanbulbiennal är hämtat från konstnären Felix Gonzalez-Torres. Han är känd för sina lågmälda men politiskt laddade verk. Smart men kaotiskt, tycker Sinziana Ravini.
På en debatt i Rotterdam för några år sedan fick den unge puertoricanske stjärncuratorn Jens Hoffmann frågan: ”Tycker du inte att det är problematiskt att folk hellre pratar om dina utställningskoncept än om konstnärerna som deltar?” Hoffman svarade: ”Vad är lösningen? Att jag börjar göra tråkiga utställningar i stället?”
Hoffman är en hårdkokt idébaserad curator och har varit det ända sedan han gjorde sin första utställning i en bokhylla. Han är också chefredaktör för världens första och enda curatortidskrift – The Exhibitionist. Nu har Jens Hoffmann tillsammans med Adriano Pedrosa (som också hör till tidskriftens redaktion) curerat den viktiga Istanbulbiennalen, som i år koncentrerats till huvudbyggnaden i det hamnmagasin där den huserat på senare år.
Och vad är då Hoffmans och Pedrosas koncept för årets biennal ”Untitled”? I stället för att hämta teman från litteratur- och filosofivärlden har man utgått från konstnären Felix Gonzalez-Torres som dog i aids 1996 och är känd för sina visuellt lågmälda men politiskt laddade former.
Ett av mina absoluta favoritverk av honom har länge varit ”Cornerpiece” – serien som består av en hög färgglada praliner med samma vikt som pojkvännen Ross hade innan han smittades av aids. För varje godisbit man tar blir man symboliskt delaktig i partnerns förtvining. Känner man inte till den mörka historien bakom verket ser det bara ut som en menlös ”kom-och-ta-konst”. Men här finns också en kritik av ”se-men-inte-röra”-mentaliteten och modernismens absoluta former.
Det intressanta med biennalkonceptet är att man inte väljer att visa Gonzalez-Torres faktiska konst, utan i stället har skapat fem grupputställningar utifrån fem teman som konstnären arbetade med under hela sin livstid.
Den absoluta höjdpunkten är salen som ägnas Gonzalez-Torres största passion – abstraktionen och hans ständiga försök att fylla formen med ett politiskt innehåll. Här finns Dora Maurers abstraherande självporträtt och Alexander Gutkes 16-millimetersfilm, vars rörliga rullar omsluter hela rummet. Dessutom visas Rivane Neuenschwanders intrikata kabel- och plankinstallationer med material från Istanbuls gator. Allt intelligent sammanlänkat.
Salen som refererar till den avlidne partnern Ross har fått en närmast porrfetischistisk karaktär med verk av bland andra duon Elmgreen och Dragset. I salen som ägnas åt ”historieskrivning” kan man se kollektivet Claire Fontaines sublimt roliga verk – en tegelsten klädd i bokomslaget från Guy Debords ”Skådespelssamhället”, som bara står och väntar på att bli använd. Men också en hel del bokstavliga försök till historieomskrivningar med allehanda böcker inkapslade i glasboxar eller upptryckta på väggarna. Föga läsvänligt.
Sedan spårar det ur. Salen som ägnas åt pass och identitet är katastrofalt övertydlig, ja rent av en parodi på politisk konst. Och salen som heter ”Death by gun” är bland det mest smaklöst illustrativa jag har sett, med verk efter verk som visar just pistoler, skjutscener och uppförstorade skotthål. Repetitionen och ämnets bokstavliga tolkning tömmer verken på deras politiska laddning.
Vad gäller den påstått rationella utställningsarkitekturen, som består av barackliknande bås med smala öppningar, så påminner strukturen för mycket om en konstmässa. Det blir paradoxalt nog både klaustrofobiskt och kaotiskt.
Men trots mina invändningar är denna bland de mest genomarbetade biennaler jag upplevt, curatoriskt sett. Fast den lyckas inte riktigt med vad Gonzalez-Torres försökte göra – visa på livet under ytan, bakom abstraktionen. Det sociala rummet är här bortrationaliserat till förmån för en konst om konst för konstens skull.