Skulptören Eva Löfdahl har i över trettio år arbetat med en imponerande konsekvens. Bo Madestrand ser hennes verk på Moderna museet som både fullkomligt självklara och poetiskt gåtfulla.
Man talar ibland om konstnärer som alkemister, som skapar guld av vardagens grums och fragment. Det är en romantiserande bild, men efter att ha sett Eva Löfdahls utställning på Moderna museet börjar jag luta åt att den trots allt kan vara sann.
Av enkla material som plywood, fiberskivor, stålband, gips och papper skapar Löfdahl egensinniga installationer och skulpturer som vrider och bänder på den banala verkligheten och ger den en absurd, poetisk gåtfullhet. Ett enkelt snöre med några tejpbitar som spikats upp på väggen förvandlas till ett majestätiskt draperi, en liten tegelröd plastkruka blir till en dadaistisk megafon, uppkopplad mot någon okänd dimension.
En grupp klumpigt utformade skulpturer som vilar på godisrosa skumgummi liknar arkeologiska lämningar från någon svunnen civilisation eller idéskisser för ett verktygsskjul, medan tre ruvande blomkålshuvuden på ett bord visar Löfdahls förmåga att pendla mellan ett organiskt och ett kliniskt, exakt uttryck.
Men det kanske största tricket av alla är hur Löfdahl med hjälp av ljussättning och arkitektoniska tillägg förvandlar den svårarbetade stora salen på Moderna museet till en scenografi där dunkla vrår kontrasterar mot öppnare ytor med ett flödande, kristalliskt ljus. Vid första anblick ser rummet sparsmakat och ödsligt ut, med stora plywoodstrukturer som reser sig som torn, isberg eller fartygsstävar i rummet. Men bakom varje vägg gömmer sig ett myller av underfundiga målningar och skulpturer.
Som besökare leds man in i en labyrintisk skattjakt med i det närmsta obeskrivliga rikedomar. De avslöjar sig inte direkt, men ger man dem tid blir belöningen desto större. Det är ett mentalt reningsbad, en konstnärlig meditation som hjälper betraktaren att se tingen med en oförstörd blick.
Utställningen är till stora delar retrospektiv, men de äldre verken fogas in i ett nytt sammanhang som sätter kronologin ur spel. Det visar på en imponerande konsekvens, Löfdahls verk tycks befinna sig i ett eget universum, bortom tidens trender och aktualiteter. Undantaget är de allra tidigaste verken, som röjer ett idémässigt släktskap med den postminimalistiska skulptören Eva Hesse, och de verk hon utförde under första hälften av 80-talet tillsammans med Stig Sjölund och Max Book i den så kallade Wallda-gruppen.
Det finns i dag en tendens att mytologisera Walldagruppens aktioner och installationer, kanske för att så få av oss var närvarande när de faktiskt ägde rum. Men som den här utställningen visar var den tiden snarast en fotnot i Löfdahls suveränt självständiga produktion.
Den punkterar också fördomen om Eva Löfdahl som en svår eller obegriplig konstnär. Jag har själv emellanåt gått på den myten, men nu inser jag att det är ett missförstånd som blåsts upp av kritiker och historiker (och, någon gång, av Löfdahl själv). I Moderna museets presentation framstår hennes verk som lika naturliga som den luft som omger dem, fullkomligt självklara och livsnödvändiga.
Detta är inte bara en utställning att se, utan att återkomma till gång på gång.