Året är 1983 och Sarah Moon har vernissage på International Center of Photography i New York. Parfymdoften ligger tung i hela huset när den första limousinen glider upp mot huvudentrén och Jackie Kennedy Onassis skrider ut. Sponsor är modehuset Cacharel, som lanserat succédoften Anïs Anïs med Moons fotografier av liljor och bleka kvinnoansikten. Originalprintarna ställs ut som självständiga verk; korniga färgbilder i pastelltoner, diffusa och romantiska i en tid då bildspråket inom både mode och konst präglades av antingen färgstarka eller svartvita uttryck.
Den gången var vi många som tyckte att utställningen var ett kommersiellt jippo som den politiskt och socialt engagerade fotoinstitutionen hade lånat sig till. Att kvinnorna såg ut som våra farmödrar som unga – vad betydde det 1983 då alla talade om aids? Var det förresten konst eller modebilder, feminism eller kvinnoförtryck? Men utställningen blev en succé. Sarah Moon hade fått sitt konstnärliga genombrott, åtminstone i New Yorks fotovärld.
Att i dag röra sig i Sarah Moons nyöppnade retrospektiv ”12345” på Fotografiska väcker inte samma förvirrade känslor som 1983, men de flera hundra bilderna från modehusens uppdrag och hennes egna projekt är fortfarande svårdefinierade.
Kanske är det därför hon inte är särskilt känd utanför modevärlden trots att fotohistorien i högsta grad har påverkats av Moons estetik. Motiven – landskap, djur, barn, kvinnor eller blommor – är förvisso enkla, men i kombination med ett lekfullt och bakvänt utnyttjande av den fotografiska tekniken låter hon betraktaren följa med in i en drömvärld som blivit hennes egen.
På 1980-talet arbetade exempelvis Moon med den ålderdomliga och komplicerade tekniken ”autokromi” som bygger på potatisstärkelse. Metoden ger korniga färgbilder med ett säreget uttryck som påminner om akvarellens, som bilden som än i dag finns på Anïs Anïs-parfymflaskan. Just dessa bilder finns inte med på Fotografiska, men här finns gott om andra typiska Moonuttryck. Särskilt oskärporna – i plural, för de är flera. Ofta tillåts modellen röra sig, ibland får kameran skaka till eller också ställer Moon skärpan fel för att ge bilden ett diffust uttryck. I andra fotografier bildar motljus luddiga glorior eller fräter ut bakgrunden, skuggspel får blanda sig med material, dubbla ljuskällor ger svårtydda silhuetter. Repor, kanter och smuts på polaroidnegativens yta bidrar ytterligare till bilden. Moon gör alla fototekniska fel man kan tänka sig, med absolut precision.
Vad leder då detta bildskapande till? Vad handlar hennes suddiga bilder om, bortom det rent kommersiella eller experimentella?
Fotohistorien återvinns med jämna mellanrum. Det Moon blickar tillbaka mot är piktoralismen, den rörelse vid 1800-talets slut som ville höja fotografins konstnärliga status och undgå det skarpa och typiskt fotografiska. I stället överfördes bilderna från negativ till papper med gummitryck eller så använde fotograferna soft-fokusobjektiv.
Parallellt med franska Sarah Moon var det fler som på 1980-talet återupptäckte och stod i dialog med förra sekelskiftets piktorialister, däribland amerikanska Sally Mann och svensk-finska Tuija Lindström. Kanske är det ingen slump. Det sena 1800-talet var en tid av seanser och alkemi, mystik och ockultism. På samma sätt tycks de neopiktorialistiska arbetena ha sökt det undermedvetna, det outtalade och det drömda, i en tid då jungiansk teori och drömtydning var på tapeten och då fotografiet under en lång tid sysslat med det strikt dokumentära.
Sedan dess har oskärpan fortsatt att locka och utforskas av nya generationer. I dag finns rörelseoskärpan till exempel representerad hos finska Nanna Hänninen, som i hennes offentliga verk i det gamla posthuset på Vasagatan. Anna Klarén använder motljuset som för att skapa upplösta former och tyskfödda Uta Barth lägger, precis som Moon, fokus framför själva motivet. Gemensamt för utforskarna av oskärpans möjligheter är att de söker ett bildmässigt uttryck för det suggestiva och fantasieggande. Diffusa bilder tycks erbjuda en väg till drömmar, mardrömmar och farhågor. En enkel genväg kanske, men den går blixtsnabbt. Sedan måste man använda sin intuition, känna efter och lägga till.
Sarah Moons drömska bilder är i dag, precis som 1983, bildberättelser som innehållsmässigt befinner sig vid sidan av den samtida konstscenen. Men just detta gör att Moons undersökningar känns uppriktiga, även om de stundtals landar i kitschen – som de återkommande gröna papegojorna som är alltför banala. Bilderna av vilda djur i zoologiska parker blir däremot ett slags arketypiska barndomsminnen och vissa kvinnoporträtt förflyttar oss till ett surrealistiskt, fritt och dekadent tillstånd. Fullt ut berättar Moon en mytisk saga i sin film och installation ”Den röda tråden”, en ruskig spökhistoria där musik och berättarröst adderar ytterligare lager till bilderna.
”Sarah Moon 12345” är en utställning som känns i stället för att påstå. Att se Moons bildvärld i dag är inget för den som söker motstånd i konsten, men hennes verk erbjuder fantasin en tillflykt, en fotohistorisk odyssé och en introduktion till en fotograf vars bilder vi alla nog har sett någon gång men inte tidigare haft chansen att ta del av på allvar.