En liten, genomskinlig flicka har smugit sig in i en viktig fotbollsmatch för att skipa rättvisa. Obevekligt blåser hon i domarpipan, sätter fula krokben för motspelarna, kastar sig överlycklig om halsen på målskytten. Och förför publiken med en artistisk cykelspark.
Julia Peirones manipulerade fotbollsbilder handlar på ett omedelbart plan om hur det är att sitta som frustrerad tv-tittare under en fotbollsmatch. Men de säger också något om relationen mellan konst och idrott i vår tid. Konstens fantasi och lekfullhet mot sportens gravallvar och millimeterrättvisa.
I alla fall om dagens konstnärer får bestämma. När nu Mjellby konstmuseum visar ett fyrtiotal svenska konstnärer på teMat ”Sport i konsten” handlar de samtida verken nästan enbart om att bryta upp idrottens regelverk, hierarkier och symbolsystem. Förutsägbart kanske. Men allt beror ju som bekant på hur det görs.
Kusligast blir det i Annika Larssons suggestiva video ”D.I.E”, där ett antal kostymklädda män avrättas med sportpistoler i en badmintonhall. Effektfull är också Pernilla Zettermans ”Vänd rätt upp”, en film där vi ser två hästtjejer leka dressyr i ett ridhus, den ena med den andra i strama tyglar. En i grunden vardaglig situation tas ur sitt sammanhang och får plötsligt mörka undertoner av tvång och dominans.
Men bäst punkteras idrottens uppblåsthet förstås med ironi och humor. Tina Lindbergs fotbollsdräkt med nakenmotiv är till exempel ett sarkastiskt svar på Fifa-presidenten Blatters uppmaning till damfotbollen att skaffa tajtare, ”mer feminina” kläder för att få sponsorer. Och Ingrid Erikssons ”Alla mot alla” är ett pingisbord som uppmanar besökarna att spela utan att bry sig om några regler.
Men hur kul är det, egentligen? Det slår mig när jag ser den här utställningen att samtidskonsten gärna använder sig av idrotten som en motpol, för att bekräfta sin självbild som gränsöverskridande och fri. Men att konsten skulle sakna regler och hierarkier är förstås en lika stor illusion som att idrotten skulle kunna göra det. I själva verket finns ett betydande drag av just ”sport i konsten”, ett listande och tävlingstänkande som ofta kan vara väl så elitistiskt som i Sporten själv.
Utställningen går inte på djupet med den sortens paradoxer. Den fantasilösa titeln säger tyvärr något om dess svaghet, en pedagogisk, representerande ambition som gör den splittrad och bitvis obegriplig. Mot det konsthistoriska materialet, där målare som Eugène Jansson, Arvid Fougstedt och Sven Jonson helt oblygt attraheras av idrottens strävan mot kontroll och perfektion, står samtidskonstnärerna fullständigt främmande.
Enda undantaget är Anna Olsson, vars broderade tolkningar av målfoton och idrottstabeller viskar fascinerat om det precisa resultatets objektiva skönhet. Som en hemlig men förbjuden dröm även för konstens del.