Hur skiljer man en amatör från en riktig konstnär? Svar: Proffsen signerar sällan sina verk på framsidan. Stöter man på en målning med ett snirkligt monogram i nedre högra hörnet kan man vara tämligen säker på att den skapats av en oetablerad konstnär.
Annars är gränserna inte så tydliga som man kan tro. Det avgörande är inte längre om en konstnär är traditionellt skolad, utan om han eller hon förmedlar ett konstnärligt mod, självförtroende och, vid behov, respektlöshet.
Det är särskilt tydligt på Liljevalchs vårsalong där söndagsmålare och mer kända namn möts på lika villkor. Juryn har förstås sållat bort allt som inte håller måttet, men bland dem som passerat nålsögat till årets salong är kvaliteten jämn och rätt hög, även om uttrycken spretar åt olika håll.
Framför allt kan man notera ett brett genomslag för broderi och andra textila tekniker, en lite oväntad utveckling som jag bara kan förklara med det starka genomslag Riitta Vainionpää fick med sin textila attack på ministrarna Persson och Reinfeldt vid förra årets salong.
Samma engagemang återkommer i år hos flera konstnärer, bland andra Monika Eriksson, Fredrik Lindqvist och Lia Pizarro, som alla använder sig av textila tekniker för att förmedla politiska, feministiska och personliga budskap.
Kanske kan man tala om en återkomst för 70-talets socialrealistiska konst, återuppväckt och vitaliserad av en generation som knappt var född då.
Andra söker inspiration hos mer närliggande källor, som Jockum Nordströms löst komponerade, naiva collage. Han skulle i princip kunna anklaga några av årets utställare för varumärkesintrång, men en konstnär som Morgan Stenman sätter maneret med en sådan oblyg exakthet att det är svårt att riktigt uppröras. Kanske kan man börja tala om en egen skola inom den unga samtidskonsten, jockumismen.
Det riktigt upplyftande med Vårsalongen är annars mångfalden av tekniker. Samuel Åhlman har gjort en serie vemodigt ödsliga teckningar av kolonistugor med en vanlig kulspetspenna, medan Josefin Rasmuson skapat en klaustrofobisk stämningsbild från tunnelbanan med blå och svarta bläckpennor.
Maja Qvarnström och Erik Lagerwalls rumsinstallation där de skapat en hel interiör, komplett med soffa, lampor, krukväxter och kök, av papper och papier maché är imponerande i sitt spektakulära anslag, samtidigt som den för tankarna till Edward Kienholz ångestfulla installationer.
Den lite buskisartade humor som alltid brukar smyga sig in på Vårsalongen lyser dock med sin frånvaro i år. Det som är roligt är det faktiskt på riktigt, som Niklas Elmeheds video, där han klippt in arkivbilder på Pablo Picasso i en hemkörd film om en man som klär ut sig till säl och genomgår en magisk förvandling i havets djup. Det är egensinnigt och absurt, lite i komikern och konstnären Peter Wahlbecks anda.
Inför Casia Brombergs porträttfotografier av en kvinna som omfamnas av fyra armar känner jag först en viss tvekan, de framstår som lite väl enkla bildrebusar i Anneé Olofssons och jurymedlemmen Annika von Hausswolffs kölvatten. Men bilderna har en gåtfull, sluten kvalitet som gör att jag återvänder både en och två gånger.
Men så är det det här med måleriet. Att måla i olja är ingen enkel konst, och här skiljs verkligen agnarna från vetet. Vid sidan av det rena kitschmåleriet finns ett antal rätt slarvigt utförda interiörer, en hel del oinspirerat naivt måleri och några klumpiga abstraktioner för mycket.
När det väl sitter, som i Olof Astrup Hällqvists målning av en jättebebis på en gårdsplan, Märta Königs abstrakta landskap med fåglar eller i Elise Heinold-Johanssons drömskt vattniga ögonblicksbilder från kaliforniska miljöer, blir effekten förstås desto större. De stakar kanske inte ut några nya vägar i det måleriska landskapet, men hantverket och självförtroendet är det inget fel på.
Det finns alltså hopp, våren är på väg, köerna kommer att ringla utanför Liljevalchs i år som alla andra år och Vårsalongen som institution kommer med all sannolikhet att överleva oss alla.