Konstrecensioner
Vårsalongen på Liljevalchs konsthall
Publicerat 2010-01-30 07:00
Carl Johan Damms panoramavy över Berlin.
Årets Vårsalong på Liljevalchs konsthall spretar vilt. Bo Madestrand ser folkhemskitsch och halvtaffligt måleri jämsides med proffsiga interiörer och muntert samplad tradition.
Dela med andra:
Konstrecension
Konstnär: Vårsalongen
- Vårsalongen på Liljevalchs konsthall
Plats: Liljevalchs konsthall, Stockholm. Visas t o m 28/3
Veronica Lindahl
Nicholas Nordquist
Konstrecensioner
- Konstrecensioner
- Dawid på Galleri Kontrast, Double Elvis, Galleri Ikon
- ”The Children of Ceausescu” på Tensta konsthall
- Eva Klasson på Gun Gallery, Stockholm
- Miss Landmine på Armémuseum
- ”Yves Saint Laurent” på Petit Palais, Paris
- Teckningar från Nationalmuseum i dialog med Stina Wirsén
- Kennet Williamsson på Blås & Knåda och Kaolin, Stockholm
- Katrine Helmersson på Andréhn-Schiptjenko, Stockholm
- Esther Shalev-Gerz på Jeu de Paume, Paris
- ”Modemakt – 300 år av kläder” på Nordiska museet, Stockholm
- ”Rubens & van Dyck” på Nationalmuseum
- ”Silversjön – en vintersaga” på Folkoperan, Stockholm
- Bigert & Bergström på Milliken gallery, Stockholm
- Tomás Saraceno på Bonniers konsthall. Stockholm
- ”Less and More – The Design Ethos of Dieter Rams” på Design Museum, London
- ”Fallout” på Malmö konsthall Visas t o m 21/2. G l Holtegaard, Köpenhamn. Visas t o m 21/3
- Lee Lozano på Moderna museet, Stockholm
- ”Greta Magnusson Grossman. på Arkitekturmuseet, Stockholm
- Tom Friedman och Maria Nepomuceno på Magasin 3
- Fashionweek by Berns, Stockholm
Om förra årets Vårsalong mest av allt liknade Melodifestivalen, proffsigt genomförd men något identitetslös, så är årets upplaga snarast att jämföra med amatörernas afton. Nu är de tillbaka på Liljevalchs, söndagsmålarna och epigonerna.
Här finns gott om folkhemskitsch i form av skojfriska älgskulpturer, uppförstorade knäckemackor, dansbandsporträtt och textila pudlar, men desto mindre av installationskonst, fotografi och videoverk.
Ordningen återställd, alltså, till glädje för de nostalgiker som minns forna dagars vilt spretande vårsalonger. Jag själv blir snarare lite sentimental vid tanken på förra årets salong, som höll en genomgående hög, seriös nivå.
Men skenet bedrar. Tittar man närmare i katalogen ser man att majoriteten av deltagarna faktiskt har en konstnärlig utbildning i ryggen, även om de snarare gått på folkhögskolor och utländska målarskolor än på stockholmska elitutbildningar som Konstfack och Konsthögskolan.
Och även om årets jury hämtats från konsthallar ute i landet, är de knappast några provinsiella lallare – tvärtom har alla tre profilerat sig som kunniga och djärva chefer med ett öga på kontinenten och det andra på det lokala konstlivet.
Kan de verkligen ha så svajig smak? Eller handlar det om något annat? Misstanken infinner sig att juryn helt enkelt inte fått in lika kvalificerade bidrag som förra året. Eller också finns det en trend bland utövarna med fokus på visuella putslustigheter och ett lite halvtaffligt måleri.
Men denna oförutsägbarhet är förstås lite av charmen med Vårsalongen. Och även om det halvsmälta andrarangsmåleriet dominerar, finns det ett antal intressanta verk också på årets salong.
Flera av dem bygger på ett gemensamt intresse för rumsliga förhållanden och arkitektur, såväl på gatunivå som ur ett fågelperspektiv. Lina Jaros har exempelvis byggt upp ett par kompletta rumsinteriörer med mattor, soffor och bokhyllor i en skogsglänta och på en havsstrand; ett slags scenografiska installationer som sätter fingret på vår ambivalenta relation till den omgivande naturen. Hemmets trygga vrå är granne med kaos, allt flyter, apokalypsen sipprar in genom brevlådan.
Samma tema återkommer i Nygårds Karin Bengtsons fotografi av en kvinna som vakar över ett rådjur som ligger i en utdragssäng, en lätt surrealistisk ögonblicksbild med drag av flamländskt interiörmåleri.
Såväl Johanna Byström Sims som Carl Johan Damm ser staden från ovan, men med radikalt olika resultat: Hennes knivskarpa tuschteckningar är på en gång naiva och exakta i sin förtrollande detaljrikedom, medan hans panoramavy över Berlin snarare har ett heroiskt, dokumentärt anslag. Jacob Hurtig, å sin sida, förenar tysk träsnittsexpressionism med amerikansk seriekonst i sin illröda tuschlavering av City Hall i Los Angeles.
Andra kombinerar intresset för staden och rummet med ett abstrakt, geometriskt formspråk. Det kanske tydligaste exemplet är Helga Bärnarp, som i sina målningar förenar en rödsvart ornamentik som tycks hämtad från antika lapptäcken med en sorts kalejdoskopiska rumsligheter som snarare för tankarna till Lustiga huset.
Med sin starka, exakta kolorit har hon en själsfrände i Liselott Bjurgard, som uppdaterar den svenska kurbitstraditionen i sina stora, visuellt virvlande målningar där siluetter av djur och människor tumlar runt mot en bakgrund av spindelnätsliknande broderier, geometriska element och växter.
Det är ett måleri som muntert samplar såväl ur den folkloristiska traditionen som ur 1900-talets abstraktioner, och ändå landar på fötterna mitt i en samtid där intresset för det förflutna samexisterar med ett rastlöst sökande efter det nya.
Det finns ytterligare några fina verk, men konstnärerna här ovan är dem jag helst bär med mig i minnet från årets Vårsalong.
Visar 1-10 av 11. Per sida:
hjälp,vad trist skrivet, en sadan inställning gör att man känner sig glad för att ha lämnat den lilla dammen stockholm och vagat sig ut pa äventyr:.. "folkhögskolor och utländska målarskolor än på stockholmska elitutbildningar som Konstfack och Konsthögskolan. Och även om årets jury hämtats från konsthallar ute i landet, är de knappast några provinsiella lallare" och varför skulle de vara provinsiella lallare?..jisses. hoppas att ingen bär med sig Bo Madestrands kommentarer fran arets varsalong
en svensk i utlandet, 21:20, 2 februari 2010. Anmäl
Som professionell konstnär betalar man inte 200kr/ verk i ansökningsavgift för att få vara med på en dammig vårsalong. Därför ser det nog ut som det ger (hoppas jag). Gör om den till en Vårsalong för unga konstnärer och dela ut pris åt låt säga 5 deltagare!
ninalein, 11:42, 31 januari 2010. Anmäl
Va? Det är väl snarare tvärtom? Man utgår från att det skall vara storstadselitism men blir positivt överraskad för att det inte är det. Och skenet bedrar, därför att salongen faktiskt har konstutbildade utställare... Visst kritiserar Bo salongens "sjavighet", men då får man ju faktiskt ha i minnet att vårsalongen är för "amatörer". Varför skall det finnas en 5-årig konstutbildning på högskolenivå om den inte ger något? Elitism i viss nivå är bra. Varför skulle det annars finnas elitidrottare.
"För den som vill bli konstnär men inte har talang och/eller inte orkar kämpa med att öva, öva, öva, är enda möjligheten att bli kallad konstnär att göra något så konstigt att det av "konstkritiker" kallas konst!"
Ja, eller bli just konstkritiker :P
Jonas, 02:29, 31 januari 2010. Anmäl
Halvtafflg recension över en faktiskt levande folklig ikon: Vårsalongen.
LIV, 15:32, 30 januari 2010. Anmäl
Jag bryter trenden och klagar på något OT.
Inte nog med att det inte står något om bilden som leder in till artikeln i själva artikeln, den heter dessutom "eggsandwiches[...]" men det enda kravet på en sandwich är att den ska ha två brödskivor, de där har bara en.
[XStream], 14:05, 30 januari 2010. Anmäl
Reagerade på exakt samma fras. Vilken inställning! Artikelförfattaren verkar på allvar förvånad över att de har lyckats hitta tre konstchefer från andra städer än Stockholm som INTE är "provinsiella lallare".
Detta är DN:s storstadselitism i ett nötskal.
Nea, 12:52, 30 januari 2010. Anmäl
Ur artikeln: "Och även om årets jury hämtats från konsthallar ute i landet, är de knappast några provinsiella lallare –"
Vilken attityd! Enligt det synsättet måste ju alla i Sverige vara provinsiella lallare. Ett litet land i långt bort i utkanten, med färre invånare i hela landet än vad en normalstor stad har ute i världen.
Så vi är alltså provinsiella lallare. Det var som sjutton.
Vad menas konkret med halvtaffligt måleri?
Förutom att "konstkritikern" eller någon rödvinskollega sedan tidigare inte känner till upphovspersonens namn.
NN, 11:50, 30 januari 2010. Anmäl
För den som vill bli konstnär men inte har talang och/eller inte orkar kämpa med att öva, öva, öva, är enda möjligheten att bli kallad konstnär att göra något så konstigt att det av "konstkritiker" kallas konst!
Kalle S, 10:04, 30 januari 2010. Anmäl
Visar (av totalt ).
Vill du ha en bra start på dagen?
Läs Dagens Nyheter. Klicka för ett bra erbjudande.
