Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konstrecensioner

Vårsalongen på Liljevalchs konsthall

Carl Johan Damms panoramavy över Berlin.
Carl Johan Damms panoramavy över Berlin.
Årets Vårsalong på Liljevalchs konsthall spretar vilt. Bo Madestrand ser folkhem­skitsch och halvtaffligt måleri jämsides med proffsiga interiörer och muntert samplad tradition.
Konstrecension

Plats: Liljevalchs konsthall, Stockholm. Visas t o m 28/3

Konstnär: Vårsalongen

Om förra årets Vårsalong mest av allt liknade Melodifestivalen, proffsigt genomförd men något identitetslös, så är årets upplaga snarast att jämföra med amatörernas afton. Nu är de tillbaka på Liljevalchs, söndagsmålarna och epigonerna.

Här finns gott om folkhemskitsch i form av skojfriska älgskulpturer, uppförstorade knäcke­mackor, dansbandsporträtt och textila pudlar, men desto mindre av installationskonst, fotografi och videoverk.

Ordningen återställd, alltså, till glädje för de nostalgiker som minns forna dagars vilt spretande vårsalonger. Jag själv blir snarare lite sentimental vid tanken på förra årets salong, som höll en genomgående hög, seriös nivå.

Men skenet bedrar. Tittar man närmare i katalogen ser man att majoriteten av deltagarna faktiskt har en konstnärlig utbildning i ryggen, även om de snarare gått på folkhögskolor och utländska målarskolor än på stockholmska elitutbildningar som Konstfack och Konsthögskolan.

Och även om årets jury hämtats från konsthallar ute i landet, är de knappast några provinsiella lallare – tvärtom har alla tre profilerat sig som kunniga och djärva chefer med ett öga på kontinenten och det andra på det lokala konstlivet.

Kan de verkligen ha så svajig smak? Eller handlar det om något annat? Misstanken infinner sig att juryn helt enkelt inte fått in lika kvalificerade bidrag som förra året. Eller också finns det en trend bland utövarna med fokus på visuella putslustigheter och ett lite halvtaffligt måleri.

Men denna oförutsägbarhet är förstås lite av charmen med Vårsalongen. Och även om det halvsmälta andrarangsmåleriet dominerar, finns det ett antal intressanta verk också på årets salong.

Flera av dem bygger på ett gemensamt intresse för rumsliga förhållanden och arkitektur, såväl på gatunivå som ur ett fågelperspektiv. Lina Jaros har exempelvis byggt upp ett par kompletta rumsinteriörer med mattor, soffor och bokhyllor i en skogsglänta och på en havsstrand; ett slags scenografiska installationer som sätter fingret på vår ambivalenta relation till den omgivande naturen. Hemmets trygga vrå är granne med kaos, allt flyter, apokalypsen sipprar in genom brevlådan.

Samma tema återkommer i Nygårds Karin Bengtsons fotografi av en kvinna som vakar över ett rådjur som ligger i en utdragssäng, en lätt surrealistisk ögonblicksbild med drag av flamländskt interiörmåleri.

Såväl Johanna Byström Sims som Carl Johan Damm ser staden från ovan, men med radikalt olika resultat: Hennes knivskarpa tuschteckningar är på en gång naiva och exakta i sin förtrollande detaljrikedom, medan hans panoramavy över Berlin snarare har ett heroiskt, dokumentärt anslag. Jacob Hurtig, å sin sida, förenar tysk träsnittsexpressionism med amerikansk seriekonst i sin illröda tuschlavering av City Hall i Los Angeles.

Andra kombinerar intresset för staden och rummet med ett abstrakt, geometriskt formspråk. Det kanske tydligaste exemplet är Helga Bärnarp, som i sina målningar förenar en rödsvart ornamentik som tycks hämtad från antika lapptäcken med en sorts kalejdoskopiska rumsligheter som snarare för tankarna till Lustiga huset.

Med sin starka, exakta kolorit har hon en själsfrände i Liselott Bjurgard, som uppdaterar den svenska kurbitstraditionen i sina stora, visuellt virvlande målningar där siluetter av djur och människor tumlar runt mot en bakgrund av spindelnätsliknande broderier, geometriska element och växter.

Det är ett måleri som muntert samplar såväl ur den folkloristiska traditionen som ur 1900-talets abstraktioner, och ändå landar på fötterna mitt i en samtid där intresset för det förflutna samexisterar med ett rastlöst sökande efter det nya.

Det finns ytterligare några fina verk, men konstnärerna här ovan är dem jag helst bär med mig i minnet från årets Vårsalong.

Nicholas Nordquist

Veronica Lindahl