Kanske kan Kungliga Konsthögskolans hela vårutställning rymmas under det motto som tredjeårselevernas bandnamnsgenerator spottade ut: "The loose knowledge movement". "Den förlorade kunskapens rörelse".

För i Konstakademiens salar (Magisterprogrammets avgångselever) och de forna ateljéerna (tredjeårseleverna) ser jag konst som frågar mer och argumenterar mindre, som snarare börjar om än sätter punkt, som oftare prövar än påstår, som hellre berättar än bevisar.

Det är konstprojekt som nollar och saktar ner, bryter upp och drar i väg till fiktiva världar och historiska händelser, in i rollspel och människoöden, ut på expeditioner och äventyr.

Det är både befriande, oroande och tidslogiskt. Befriande för att den öppna tveksamheten tillåter det konstnärligt trevande, ­oroande för att ämnet stundom ges för stor och ­oemotsagd makt och logiskt för att tiden efter postmodernismen tycks se ut just så: reflekterande och kunnigt, subjektorienterat och antideologiskt.

Följdriktigt finner man frihets- och motståndssymboler på Konstakademiens paradtrappa. I stället för vaktlejon dyker Drífa Ármannsdóttirs ropande vaxapor upp ur marmorfaten så skummet yr. Vid trappans fot reser sig hennes svarta bronsankare som slitits upp ur havet och kastats upp mot himlen. Med spetsen först. Livlina? Eller vapen? "Dedicated to the fishermans women" står det på väggen.

Redan här pekar vårutställningen ut resvägen.

På golvet i en av masterutställningens stora salar låter Guang­juan Zhang en kvinna mödosamt krypa ut ur sin könsmall. "Degree Zero" kallar hon sin urstarka installation där kvinnan först är en utskuren och huvudlös pappersdocka, sedan en kropp av metall, därpå försedd med riktiga händer av silikon. Att kravla sig ut med. Till sist gapar mallen tom.

Material och metoder som tidigare skilts åt eller utmanat varand­ra flyter nu ihop utan skarvar. Hos Guangjuan Zhang övergår den vitmålade metallen omärkligt i naturalistisk silikonavgjutning. Maria Bajts teckningar glider lätt mellan opkonst och Kandinsky. Medan Jon Holms målningar parafraserar fascismens kropps­ideal låter Maria Svenssons måleri framtidens katastrofer utspela sig i strålande solsken. När glaciären smälter lyser naturen grön, röd, gul. Mot en bakgrund av loggosfärens hotfulla grafik. Sot utbytt mot varumärken. Eller kanske y-kromosomer? När Maria Nordin med akvarell, film och animering för samman de förtvivlade barnens gråt i en och samma sekvens förenar sig material och metoder i en slutgiltig fusion.

Med sin frihetslängtande sjömanshustru är Drífa Ármannsdóttir inte ensam om att gå till sjöss. I en målad segelbåt utan besättning beger sig Samuel Ottoson ut på en målerisk resa till fiktiva världar där konstbilder (Arnold Böcklin, Jan Håfström) och litterära berättelser (Jules Verne) utgör lika viktiga resmål som geografiska platser. Martin Sundvall reser på havet på annat vis. I hans små skulpturala modeller återstår bara de fransiga minnena av vattenytan, farkosten, fyren. Vita och uppätna som hägringar.

Med förväntan kliver jag ombord på Eva Arnqvists iscensatta rekonstruktion av det svenska branding-skeppet "Götheborg III" som år 2005 med Ostindiska Companiets slavekonomi dolt i den hi­storiska ballasten seglade till Kina för att bygga upp Sveriges varumärke. Hur får vi uppleva historien i dag? frågar sig konstnären utan att egentligen besvara frågan. Att som här förevisa marknadsföretagets koncept räcker inte. Utan kritiska motbilder gör konsten reklam för den sak den var satt att granska.

Mest måleri, mycket film, mind­re installation och minst skulptur på denna avgångsutställning. Lina Bjerneld granskar och låter mediet säga sitt. När hon målar tjejernas nattliga elände är färgen medaktör. Och sympatikräks.