Hemvävda ylletyger och sörmländsk landsbygd är knappast något man förknippar med internationell modeflärd. Men utställningen om Ebba von Eckermann och hennes Ripsa Textilier bevisar motsatsen.
”Vävda modedrömmar” på Hallwylska museet bjuder på all den vintage-elegans man kan önska sig i en utställning om mode från mitten av förra seklet. Samtidigt gläntar den på dörren till ett fascinerande och hittills odokumenterat kapitel i den svenska modehistorien. Det om ylleplädarna från den lilla byn Ripsa utanför Nyköping som förvandlas till åtråvärda modeplagg för den amerikanska marknaden.
Ebba von Eckermann (född 1921) startade Ripsa Textilier 1949 för att sysselsätta kvinnorna i hembygden. Som dotter till Sveriges då ledande modedrottning, Märthaskolans grundare Marg von Schwerin, hade hon tillgång till ett utmärkt nätverk i modebranschen och det dröjde inte länge förrän de handvävda tygerna med sina karaktäristiskt starka, klara färger hittade in i Märthaskolans kollektioner.
Den internationella lyckan var gjord i början av femtiotalet när Diors boutique i Paris i köpte in de första kjolarna med elastiskt midjeband av svart sammet och en patenterad capejacka. Under Ripsas glansdagar gick 70 procent av tillverkningen på export till USA.
Enligt curatorn Patrik Steorn använde von Eckermann sitt svenska ursprung ytterst strategiskt. Förutom bilder av blonda modeller i Ripsas natursköna omgivning var hon själv en viktig del av den internationella marknadsföringen.
I Lotta Lewenhaupts nya biografi ”Den glömda kjolen” kan man läsa att ”den vävande grevinnan” fraktade vävstolar runt hela USA för att själv demonstrera den traditionella vävtekniken. Intressant nog var dåtidens svenska modeunder, till skillnad från dagens, känt internationellt för sina starka färger och djärva mönster. Ripsa likaså.
Huvudsektionen på Hallwyska badar i färg. Här finns ett fyrtiotal tidstypiska representationsplagg som alla har tillhört den amerikanska ambassadörsfrun Ann Forsberg. Femtiotalets utställda kjolar och sextiotalets chica Jackie Kennedy-dräkter visas sida vid sida med sjuttiotalets lurexglittrande aftonklänningar och Ripsas långa, slanka värdinnekjolar. Ett signaturplagg som säger en del om målgruppen.
Utställningen ger sig visserligen inte in på att reda ut varför Ebba von Eckermann i dag är så gott som bortglömd i den svenska modehistorien. Men jag tolkar det sociala sammanhang plaggen tillskrivs som en ledtråd. Samtidigt som dåtidens i dag mer välkända svenska modenamn, som Katja of Sweden, Rhodi Heintz och Sighsten Herrgård, skapade rubriker genom att revoltera mot det gamla, elitistiska modesystemet (Märthaskolan och Christian Dior) med ett nytt, demokratiskt slit och släng-mode för en bredare publik, verkar Ebba von Eckermann ha valt att leva kvar i det gamla, med fokus på exklusivitet, hantverk och tradition – om än i moderniserad form.
I dag har tiden kommit i kapp Ripsa. Hantverk och kvalitet är två av vår tids honnörsord i modet och med Hallwylskas färgstarka drömmar från den sörmländska landsbygden ges utmärkt tillfälle att njuta av en svunnen epoks handvävda elegans, i en miljö som just de här plaggen troligen är väl förtrogna med sedan tidigare.