Det är inte för finishens skull jag dras till konstprojektet Alma Löv Museum of Experimental & Unexp.art i värmländska Östra Ämtervik, populärt kallat Almalöv. Jag söker mig dit för Almalövs bejakande, nej, färdiga ofärdigheter och lyckade misslyckanden. Eller som det heter på Almalövska: "Ingen marknadsföring, ingen stor budget, dömt att misslyckas ... har ´lyckats´ ... så pass att vi nästan vill ha lite mindre besökare. Kom inte ... I år vill vi ge besökare möjlighet att stanna (ännu) längre." Och så vidare.
Almalöv är inte endast konstnärsparet Karin och Marc Broos omöjligt möjliga idé, internationell och lokal konst, kända och okända konstnärer. Allt presenterat i 15 paviljonger byggda av Marc Broos och medverkande konstnärer samt färgsatta av Karin Broos. Almalöv är också espresso på Broos veranda, eregerade lupiner, bokshop i hallen, feministisk country (Mary Gauthier till exempel), seminarier och workshops. Summan blir en lika rörlig som rörig 2000-talsblandning av 60-talistisk happening, 70-talistisk allaktivitetsdröm, 80-talistisk stilmedvetenhet och dialogisk 90-talsinteraktion. Den 2 juli firade man sitt femårsjubileum med bland andra poeten Bob Hansson, den politiska teatergruppen Dhonna och feministisk rapp av D-Muttant och Y-Puss.
Förra sommaren fylldes paviljongerna med sparsmakade presentationer av samtida isländsk konst. När årets försök att bjuda in tjeckiska, polska och ungerska video- och fotokonstnärer havererade gjorde man allvar av sin kärlek till misslyckandet och lät paviljongerna intas av den nybildade och Almalövbaserade gruppen ASC (Association for Social Contribution eller Almas Social Club), videoverk och teckningar av konstnärer från Glasgows fotokonstakademi samt inte minst av tolv videoverk utlånade av Moderna museet.
Vänta ingen slutbehandling i ASC:s paviljonger! ASC, vars medlemmar förblir anonyma, stökar till, reder upp och rättar till i paviljonger som hunnit bli lite slitna. I sovpaviljongens underslafar ligger folk som begravts i sina sängar med jord och grönska upp till hakan. En konstcurator som gjutits in i ett betongblock bland snåren tycks ha givit sig av. Endast avtrycket finns kvar.
Atriumpaviljongens ena vägg pryds med rader av skönt modellerade snoppar. Först bakade i lera, sedan engoberade (målade med tunn lera på obränt lergods) och till sist brända liknar deras spruckna sinnlighet mjölade småbröd. Brödheten som väg till kroppsligheten. Eller tvärtom.
I Stjärnpaviljongen presenterar den fiktiva konsthögskolan Eastwater Art Academy sin nu fullbordade jättetavla "Säger en bild mer än tusen ord eller säger tusen ord mer än en bild?", i vilken tusen besökare med var sitt textat ord både antagits, utexamininiserats och bidragit till ett konstverk. Ur ordspalterna bildas öar av slumpmässiga poem. Så tyr sig orden "trött", "hustru" och "trädgårdsmästare" osökt till varandra.
Fast denna sommar är Moderna museet c/o Alma Löv Museum den stora behållningen. I den tiokantiga videopaviljongens bekvämt inredda bås betraktar jag rofyllt de videoverk som annars måste ses på stående fot. Här ser jag Bjarne Melgaards trettiotre minuter långa, polisanmälda video "All Gym Queens Deserve to Die" med nya ögon. Jag vidhåller att Melgaard borde gjort fiktion av den sekvens där en man suger av en autentisk babys ena arm, men upptäcker samtidigt hur Melgaard väver samman erotikens alla skikt. En hundvalp suger saligt på en människonäsa, en människotumme slinker lyckligt in i valpens mun. Mannen som vilar likt ett barn i kvinnans knä faller strax ut i hat och hot mot den som avvisar hans begär - för att i nästa stund trösta och straffa sig med självdestruktiva excesser.
Konstvideo ses bäst på vischan.