”Man ska inte vara rädd för det banala”, skrev Hans Scherfig om sitt måleri. Det var han sannerligen inte heller. I hans djungelbilder strövar ljusblå tapirer fram i frodigt gräs längs mörka vattenspeglar under väldiga, lianomslingrade träd befolkade av storögda halvapor och kameleonter. Det är en ångande, myllrande värld, nära släkt med bilderböckernas naiva fantasier men med ett förföriskt och förbryllande djup.

Hans Scherfig – målaren, författaren och den kommunistiske motståndsmannen – är nästan helt okänd i Sverige, och det är synd. I Danmark är han en folklig klassiker, uppskattad lika mycket för sina samhällskritiska romaner som för sitt tropiska måleri. Hans djungelbilder har i ett halvsekel tryckts på allt från ryamattor till ölburkar, och klipparken i boken ”Dyrene i Zoo” är en outslitlig julklappsfavorit.

Arkens stora utställning är ett försök att bryta med den invanda bilden av den radikale samhällsomstörtaren, som i måleriet fick utlopp för sina privata, idylliska fantasier. Här hänger de skimrande djungelbilderna sida vid sida med politiska karikatyrer och dystopiska ögonblicksbilder från depressionens New York. Storstadsdjungeln som en perverterad version av regnskogens brokiga mångfald.

Som helhet är det förstås allt annat än banalt. Vad som tycks ha fascinerat Scherfig – bortom naturens alla märkliga former och färger – är de sociala myter som förknippas med regnskogen, inte minst då hur den tjänat som modell för helt väsensskilda politiska projektioner. Den laglösa kapitalismen å ena sidan; ett harmoniskt, ”kommunistiskt” urtillstånd å den andra.

Detta intresse för naturens politik delar Scherfig med den amerikanske konstnären Walton Ford, vars stora djurakvareller nu visas på Louisiana i en spektakulär utställning. Ford målar minutiöst, i en stil inspirerad av gamla tiders planschverk och med samtliga djur i naturlig skala. Bara det minst sagt effektfullt när det handlar om, exempelvis, en noshörning.

Men det som fängslar här är inte bara hantverket, utan också de små berättelser som hör till bilderna. Om noshörningen får vi veta att den är det exemplar som i december 1515 drunknade i en storm utanför Rom på väg till påven som present från den portugisiske kungen. En snöig vinterbild illustrerar historien om en panter som 1934 rymde från ett schweiziskt zoo och överlevde två månader i Alperna innan den dödades och åts upp av invånarna i en bergsby.

Och så vidare. Här finns antilopen som Hemingway skadesköt i ”Afrikas gröna berg”; här finns den älg som visades upp på torget i Basel 1580 men togs för en demon och avlivades av en listig gumma som gav den ett äpple fullt med nålar. De korta, torra texterna bryter av mot bildernas brutala detaljer på ett sätt som lyfter djuren ur det typiska och generella och i stället gör dem till porträtt av tragiska, historiska individer. En sorts vilsna
antihjältar i den mänskliga kulturens grymma marginaler.