Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konstrecensioner

”Wanås konst 2012”

Konstverksamheten på det skånska slottet Wanås firar 25 år i sommar. Trots läget ute på landet är skulpturparken i dag en institution. Birgitta Rubin imponeras av alla ambitioner men tycker att årets nytillskott saknar tyngd.
Konstrecension

Verk: ”Wanås konst 2012”

Plats: Wanås, Knislinge. Visas till och med 28/10

I år är det 25 år sedan Marika Wachtmeister drog i gång med utställningar i slottets Wanås romantiska park och gamla magasin, stöttad av sin man C-G och godsets praktiska resurser. I övrigt omringad av nejsägare och skeptiker i Östra Göinge, undantaget några av traktens många småföretagare som sponsrade med material och hantverkskunnande.

I dag är Wanås konst ett populärt utflyktsmål och en etablerad Svanenmärkt institution, samtidigt som godset blivit känt för sitt ekologiska jordbruk. Konst och kor i intressant växelverkan! Den konstnärliga verksamheten drivs numera av en stiftelse, med både bidrag och flertalet sponsorer, och för två år sedan lämnade greveparet Wachtmeister över ansvaret till makarna Elisabeth Millqvist och Mattias Givell.

Själv har jag följt utvecklingen i alla år, med stort utbyte. Det började med färdiga skulpturer som placerades ut i parken. Men snart därpå med platsspecifika verk av nordiska och amerikanska konstnärer, i dag hela 53 permanenta. 2011 sattes ett besöksrekord på 80 000, med Yoko Ono som dragplåster.

Den japanska konceptkonstnärens ”Wish trees for Wanås” blommar igen denna försommar, 14 växande äppleträd med publikens önskningar på små väderbitna lappar. Jag ser också att den nya chefsduon fortsätter sin lovvärda linje att ”vidga vyerna” utanför västvärlden och har denna gång bjudit in en indisk jämte en svensk skulptör till parken.

Fem videokonstnärer från Indien är dessutom aktuella i det färska filmrummet och en vidgning mot fler konstnärliga discipliner visas även med uppdaterad halmslöjd. Interaktivitet är ytterligare en ny ambition, där publiken i år får testa halmslöjd och sniffa på lukter.

Ja visst låter det mycket, detta 25-årsjubileum som firas med alla dessa nya projekt, plus Anna Camners fina bilderbok ”The sick rose” i den nystartade barnboksserien och ett program med allt från återblickar till premiär för ”Psykologer ser på konst”.

Varför drabbas jag då av känslan att det är tunnsått i år, att det saknas tyngd trots flera enskilda toppinsatser? Beror det på att det bjuds på lite av varje, dessutom utspritt på flera ställen och utan något tydligt fokus?

Jag börjar rundturen i själva konsthallen, det ombyggda ko­stallet, där experiment med halm passande nog fått ett rum. Projektet ”Farmer’s gold” undersöker det universella halmhantverkets hattar, korgar och pynt; i Sverige ett utdöende kulturarv. Under en veckas workshop fick några nutida formgivare med skilda bakgrunder slöjda med ”bondens guld”, vägledda av erfarna halmhantverkare i Dals Långed.

Idén från den internationella plattformen Editions in craft är behjärtansvärd, där den klolika, flätade lampskärmen av Sagovolvo (konstnären Bella Rune och designer Jonas Nobel) är en fullträff. Men för mig är annars det mesta här antingen kitschigt eller klossigt. Ska man ta ett traditionellt hantverk till andra, mer konstnärliga höjder krävs det nog mer tid.

Konsthallens inre ockuperas av Sissel Tolaas avancerade luktforskning, med tillhörande dokumentation och provning. Den norska konstnären ägnas årets Återblick och skapade 1989 ett av parkens bästa verk, den sju meter höga portalen ”Terra maximum”. Monumentalskulpturen är uppbyggd av glaslådor från ett gammalt växthus och fylld med multnande löv, i tät dialog med platsens majestätiska bokar och idylliska vitsippsslänter.

Nu har Tolaas återvänt till sitt verk via näsan och på syntetisk väg skapat lukten av organisk förmultning. Sedan 1990-talet är hon uppslukad av vad väldoft och odör kommunicerar, bland annat den från David Beckhams fotbollsskor, enligt uppgift jämförbar med kitt­osten Limburger. I ”Fear of smell – the smell of fear” har hon återskapat svettprover från män med panik­ångest, som publiken får äran att skrapa fram i en väggfärg. Ett annat projekt återupplivar stanken från första världskrigets skyttegravar.

Tolaas installation var inte klar till pressvisningen men oavsett hur djupt syftande eller skojigt det än är så kommer man inte ifrån att lukter är osynliga och undflyende till sin karaktär.

Ofärdig var även Srinivasa Prasads labyrint ”In & out” på gräsmattan framför det medeltida slottet och är det fortfarande. Men det beror på en långsammare växttakt i Norden än vad den indiske konstnären är van vid. Hans trädplantering bildar ett slags tag, hans eget namn som på modersmålet kannada betyder ”Guds välsignelse”. Signaturens konturer har formats med tusentals pilplantor, förbundna med vit klematis, och träsflis på marken.

När verket växt till sig och tätnat bildas en 40 meter lång ”tunnel”, avskärmad men levande och öppen mot himlen. Då vet vi som går där att Srinivasa Prasad verkligen var här, genom en både språklig och kroppslig ritual. Jag blir upprymd av blotta tanken och hoppas att han snart får komma tillbaka, en för Wanås idealisk konstnär som oftast arbetar med biologiskt material och bygger kultur i samklang med platsens natur.

Det andra nya verket dukar där­emot under längre in i parken. Det är signerat Astrid Svangren, erkänd för sina fina inomhusinstallationer. Men här upplever jag hennes träställningar med hängande plastsjok, borstar och nät som utställda i naturen. Materialen är för syntetiska eller sladdriga i vinden för att kunna mäta sig med den storslagna, saftiga lövskogen. Med undantag för ett träkors med spetssegel, som i ett hörn av gläntan skapar en stämning av kultplats.

Jag är inte först med konstaterandet att Wanås behöver konstnärer som vågar ta i, som klarar konkurrensen med mäktiga, uråldriga bokar, förtrollande stigar och glittrande dammar. Som går i klinch med det vita sagoslottet och inte trippar på tå för adelskap eller hävdvunnen tradition – utan att för den skull vara respektlösa eller ta död på platsens ande.

Till skulpturparkens lyckträffar hör amerikanen Jene Highsteins väldiga betongmussla som alla barn och vissa vuxna älskar att springa runt på. Roxy Paines 14 meter höga stålträd fungerar som en fanfar för konsten vid Wanås infart och Gunilla Bandolins gräsbevuxna stenpyramid, med en korsformad ingång, är ett under att omslutas av.

Men storskaliga grepp är inte nödvändiga. Ann-Sofi Sidéns fontänskulptur ”Fideicomissum” är en avgjutning av konstnären själv, som hukande ”kissar” i ett buskage vid slottsdammen. Det är ett koncept som växer i hjärnan, liksom Marianne Lindberg De Geers ljudverk med ekande barnröster som ropar efter mamma (någon efter pappa) i storskogen.

Henrik Håkansson har i år fått chansen att slutföra projektet han påbörjade till ekoutställningen 2009, då han stakade ut ett område på 50 x 50 meter i en vild del av parken. En nattkamera övervakade aktiviteter i ”Reservatet”, av allt från tranor och vildsvin till tjuvfiskare. Nu har han befäst sin inhägnad med ett två meter högt Gunnebostängsel. En symbolhandling som får mig att tänka på ”gated community”, en utestängning av en oönskad omvärld, likaväl som ett skyddat naturreservat dit inte ens parkskötaren har tillträde.

Håkanssons brutalistiska stängsel skär sig nu mot försommargröns­kan men med åren kanske tankefiguren övervinner det?

En del av min besvikelse har nog att göra med att Wanås skämt bort oss med många och spektakulära projekt år efter år – vilket förstås är en orimlig förväntning när det blivit så trångt i parken. Och på en så firad institution behövs bara försiktig förnyelse och förvaltning, vilket numera innefattar renovering av vad djur, snö och stormar brutit ner.

Men för oss som troget återkommer behövs det antingen en sammanhållen satsning eller konstnärer med större muskler. I år är det hittills för nedskruvat, ofärdigt eller flyktigt för att motivera en dagsutflykt.