Det är presskonferens för biennalen i Istanbul och ledningen får börja med att beklaga sorgen över dem som dött i översvämningarna. Häftiga regn fick vägar i megastaden att rasa. Även om detta bara upplevdes på tv av oss i de centrala delarna, där infrastrukturen uppenbarligen är mer solid, så ger det utställningstemat ”What keeps mankind alive?” en rätt krass inramning.
Årets biennal är sammanställd av curatorkollektivet WHW (What, how and for whom) från Zagreb, fyra kvinnor med en hardcoreinställning till konstens roll. Titeln är hämtad från en sång ur ”Tolvskillingsoperan” från 1928, och Bertolt Brechts medvetna politiska hållning fungerar som avstamp för frågan hur konst kan skapa förändring och engagemang.
Helheten är starkt tematisk, inget showroom för att saluföra nya talanger. Med betoning på Europa och Mellanöstern lyfter de fram konstnärer från 1960-talet och framåt, en mer välgrundad definition av vad som är ”samtida”. Här finns poetiska och obönhörliga verk som palestinska Jumana Emil Abbouds video ”Pomegranate”. En hand tar bort kärnorna ur ett granatäpple för att sedan sätta tillbaka dem i sina hål igen, lätt mosade – en bild av de våldsamma förflyttningar som folket lever med.
Men här finns framför allt många verk som använder en direkt politisk retorik. I sin tidstypiska teckningssvit ”Capital” från 70-talet låter exempelvis turkiske Yüksel Arslan kapitalismens stora hand överskugga en hel stad.
Vad säger dessa bilder i dag? Ska man se dem som historiska dokument eller har de bäring än?
Ja, hur kan en liknande megashow medverka till att skapa ett mer kritiskt och politiskt tänkande? Curatorerna har en ovanligt handgriplig inställning och inleder katalogen med att lyfta fram statistik över vem som finansierar biennalen, hur pengarna fördelas, hur det könsmässiga, åldersmässiga och geografiska urvalet ser ut.
De försöker alltså göra det som oftast bara avhandlas i övergripande termer: synliggöra och skapa en specifik förståelse kring vilka ekonomiska och politiska faktorer som ligger till grund för projektet. Samtidigt måste det sägas att många utställningar med samma instrumentella tilltal har gjorts de senaste tio åren. Här riskerar curatorkollektivet att göra det man minst vill: affirmera konstpublikens förväntningar. Även om de enskilda verken knappast är lättkonsumerade är den övergripande hållningen så välsmord och vattentät att det riskerar att bli politik som kulturkonsumtion.
Men jag uppskattar i slutändan curatorernas envisa hållning. Här finns starka arbeten om hat mot sexuella minoriteter, undersökningar av olika former av propaganda, av kvinnors situation, en rad verk om händelserna före och efter kommunismens fall, försök till genomlysningar av krig och global migration. Man får jobba lite som betraktare.
detta är en utställning som öppnar för reflexion kring språk och uttryck, ofta i en rörelse som försöker se, inkludera, ett handlande subjekt. Ett av de starkaste verken är Ruti Selas & Maayan Amirs film ”Beyond guilt”, där två kvinnor bjuder in män de kontaktat på nätet till ett hotellrum. Alla är före detta soldater, och de positioner personerna intar skapar en stark sammanflätning av sex och strukturellt våld. Här finns också mängder av egensinniga kartor och diagram, som hos franska Bureau d’études, med översättningar av relationer i den globala finansvärlden. Eller Marko Peljhans mångåriga forskningsverk, där han kartlägger aktörer som var inblandade vid massakern i Srebrenica 1995.
Dagens utbildningssystem får folk att lydigt inrätta sig i den nyliberala ordningen, menar curatorerna och propagerar för en starkare politisering av kulturen. Samtidigt är de med och driver en av nyliberalismens självskrivna apparater, en utställning finansierad med både offentliga medel och med pengar från en turkisk företagsgrupp. Inte heller försöker de ändra på ett av de vanligaste missförhållandena i konstvärlden: att konstnären betraktas som entreprenör – en del av den globala flexibla arbetskraften – och inte får ett öre betalt för sitt arbete.
Talar man nu om Brecht är en utsatt arbetssituation ett utmärkt sätt att hålla människor kvar i en ordning – vi kulturarbetare följer moroten som lydiga åsnor.
Det tydliggör hur en liknande stor kulturapparat opererar på en rad motstridiga sätt. På vissa nivåer kritiskt och destabiliserande, på andra rakt av förstärkande. Vad ska man göra? Kanske som den argentinska konstnärsgruppen Etcetera: kapitulera och bli en god Errorist? Erkänna misstaget, kompromissen, förvirringen som de verkligt produktiva kvaliteterna i livet?
Fast det blir väl som vanligt: man sliter sitt hår och kämpar vidare.