Wow, tänker jag och tar ett steg tillbaka för att inte tappa balansen. De långa svartvita vågorna kränger och vibrerar för mina ögon i Sophie Totties nya bilder på Malmö konstmuseum: ett skred, nej en lavin av linjer i lager på lager, tätt tätt över de mer än manshöga och meterbreda pappersarken.

Det är som att springa rakt in i ett finmaskigt fångstnät. Eller som att snubbla huvudstupa i en öppen grav.

Sophie Totties bilder har i sina bästa stunder alltid haft den effekten på mig. De överrumplar med en omedelbar råstyrka som tycks gå stick i stäv mot deras spröda, nästan genomskinliga materialitet. En urkraft jag inte har något bättre ord för än erotisk – även om jag vet att Tottie knappast har den sortens avsikter.

Här handlar det egentligen om annat: om ett minimalistiskt spårande av minsta gemensamma nämnare mellan människa och material.

De nya bilder som är huvudnumret i denna imponerande utställning är alla resultat av ett antal likartade processer, en serie försök att upprepa en rörelse, en gest, ett grepp tills det försvinner i sig självt. Som att på fri hand dra en linje över ett papper. Eller blanda spektrumets alla färger tills de grånar.

Men att beskriva bilderna så säger lika lite om dem som det säger om effekterna av ljuset i en kanjon när man förklarar jordens erosion. Spåren av Totties processer tar sig helt egna visuella uttryck – i linjeteckningarnas tunna slöjor, i metallristningarnas glänsande dimbankar. Abstraktioner, visst: men med en unik konkretion.

Till utställningen hör också några äldre videoverk, bland annat ”Jag vill vara lättsinnig”, som beskriver en upplevelse av bländning i samband med ett försök att ta körkort. Filmens vaga, monotona monolog och de flimrande bilderna av motorvägssystemen i Berlins utkanter skapar en overklig spridningseffekt, som står i stark kontrast till tätheten och skärpan i de nya bilderna. Istället för attraktion: distraktion. Men lika fängslande för det.