Det är en uppenbart nöjd Pierre Bergé som inviger den storslagna retrospektiva utställningen om Yves Saint Laurent på konstmuseet Petit Palais, mitt under den pågående modeveckan i Paris. Som Saint Laurents affärs- och livspartner har han med en smått otrolig målmedvetenhet gått in för att befästa dennes status som en av modets främsta kreatörer, från dag ett; den 29 januari 1962 närmare bestämt, när de tillsammans svepte in som en frisk fläkt på den konservativa haute couture-scenen i Paris med sitt nystartade, ungdomliga modehus.
Enligt affärsvisionären Bergé kunde ett designmuseum ha varit ett mer logiskt val för utställningen: ”Men Yves Saint Laurent var en modets mästare och en enastående konstnär vars samlade verk har sin rätta plats här bland konstens mästare.”
Efter att ha vandrat genom sal efter sal med hundratals makalösa kreationer i den postuma hyllningen på Petit Palais, är det bara att konstatera att Bergé har haft rätt, hela tiden. Utställningen, som är den första genomgången av Saint Laurents 40-åriga livsverk sedan hans död 2008, är om något en bekräftelse på att han har en given plats bland 1900-talets epokgörande modemästare, som Coco Chanel och Christian Dior.
Pierre Bergé, som hållit ett vakande öga över utställningen tillsammans med curatorn och dräkthistorikern Florence Müller, guidar stolt premiärpubliken genom salarna med Loulou de la Falaise vid sin ena sida och Betty Catroux på den andra. Två långa, slanka skönheter som utgjorde kärnan i Saint Laurents stilbildande entourage under de första rebelliska åren på 1960- och 70-talet. Åren när en radikal Saint Laurent vände upp och ner på etablissemanget med färdigsydd prêt à porter som demokratiserade designermodet och gjorde den handgjorda haute couturen till tant.
Men historien om modegeniet Saint Laurent börjar egentligen redan i slutet av 1950-talet, under haute couturens glansdagar när den då regerande modekungen Christian Dior hastigt gick bort och lämnade sin 21-årige kronprins ensam kvar på tronen.
Utställningens första rum tillägnas Saint Laurents korta karriär på Dior. Från den hyllade debutkollektionen 1958 där man kan se en försiktig föryngring av Diors damiga look. Till en pälsbrämad skinnjacka ur den mer uppenbart gatumodeinfluerade beatnikkollektionen från 1960, som fick Dior att ersätta Saint Laurent med mer traditionellt inriktade Marc Bohan.
Sedan öppnar sig ett hav av Yves Saint Laurents klassiker där välkända ikonplagg som Mondrianklänningen och safaritunikan visas sida vid sida med herrinfluerade signaturplagg som smokingen, kostymen, cityshortsen, skepparkavajen, skinnjackan och de höga mockastövlarna. Plagg som revolutionerade looken när de lanserades och som i dag utgör stommen i den moderna garderoben.
De tidiga Saint Laurent-kollektionerna representeras av långa rader av slanka kostymer i dämpade favoritfärger som svart, marinblått, grått och beige. Dockorna i den här sektionen, placerade som publiken runt en catwalk, har oförklarligt nog fått en damig prägel med små stela hattar – trots att looken i övrigt signalerar ungt och nyskapande. Filmer och foton från tiden som kompletterar plaggen visar att inneklicken runt Saint Laurent föredrog att styla kostymerna enkelt och superkvinnligt med utsläppt hår, glamorösa blusar och höga klackar. Den perfekta looken för 1960-talets moderna, självständiga kvinnor.
Saint Laurent var i början av karriären noga med att påpeka att han skapade kläder för en verklig kvinna. Inte för, som han utryckte det, ”astronauter eller Barbarellas”, som några av hans mer futuristiskt lagda konkurrenter.
Runt hörnet från den eleganta kostymparaden uppenbarar sig Yves Saint Laurents andra sida. En explosion av färg. Det börjar med en kritikersågad men enormt inflytelserik kollektion i 1940-talsstil som markerar början på 1970-talets nostalgiälskande glamour. Sedan följer den ena färgsprakande kreationen efter den andra inspirerad av allt från folklore till Ryska baletten och konstvärlden, med referenser till Van Gogh, Picasso och Warhol.
Den praktfulla utställningen som förutom modekreationerna också rymmer ett urval av Saint Laurents film- och teaterkostymer avslutas med en hyllning till den utdöende haute couture-konsten. Ett berg av magnifika balklänningar sticker ut mot en svart fondvägg där ett 40-tal dockor blickar ut över färgprakten iförda ”le smoking”. Det moderna partyalternativet till den lilla svarta som blev Saint Laurents mesta signaturplagg. Den första är från 1966, den sista från avskedskollektionen 2002.
Yves Saint Laurent hävdade mot slutet av karriären, då en del av det etablissemang han en gång revolterade mot, att han var den sista haute couture-mästaren med en egen stil. Som spiken i kistan valde han efter 40 år och 81 kollektioner att bomma igen för gott, i stället för att utse en efterträdare. Det legendariska modehuset på 5 Avenue Marceau i Paris omvandlades till Foundation Pierre Bergé Yves-Saint Laurent. Ett museum med plats i arkiven för 5 000 plagg, 15 000 accessoarer och 150 000 skisser där Yves Saint Laurents stjärna nu hålls lysande under ledning av Pierre Bergé.