Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konstrecensioner

”Zawelela ngale” av Nicholas Hlobo på Uppsala konstmuseum

Identitetssökande. Ung sydafrikansk konst överrumplar i Uppsala.

KONST
”Zawelela ngale”
Nicholas Hlobo
Uppsala konstmuseum. Visas till och med 14/5.

Det bubblar i den sydafrikanska konstnären Nicholas Hlobos arbete. Den grupp mörka skulpturer som utgör merparten av Uppsala konstmuseums utställning ”Zawelela ngale” drar åt alla möjliga håll.

I utställningens alla tre salar möts betraktaren redan i dörren av ett verk. Det är en lyckad, överrumplande hängning.

Det andra rummet domineras av en väldig best av svart gummi som kravlar fram över golvet som en punkterad drake eller jätteskorpion. En svart ansiktsmask utgör figurens huvud och röda inflätade band antyder blod. Långa svansar ser ut som piskor. De masochistiska referenserna är svårtydda. Handlar det om en karnevalistisk yra eller om en klaustrofobisk kamp? Kanske bägge två.

Objekten är amorft undanglidande och tillverkade av gummi, läder, tyg och hittegods. En detalj antyder en homoerotisk läderfetisch. En annan folklore. Ytterligare en talar för en bred maskulinitetskritik. Oöversatta titlar på xhosa, konstnärens modersmål, pekar på ett utforskande av kulturell identitet.

På väggarna hänger teckningar där stora stygn och applikationer tvingar papperet att resa sig och lämna det tvådimensionella. Teckningarna är läckra, men utgör mest en bakgrund.

Nicholas Hlobo hör till Sydafrikas första generation efter apartheid och har haft möjlighet att skapa sin identitet i skydd av landets starka konstitution, med yttrandefrihet och anti-diskrimineringslagar som inte bara gäller ras utan också kön och sexuell läggning. Det är en frihet som förpliktigar. Och en förklaring till landets utomordentligt vitala konstscen.

Hlobo är ett återkommande namn då konstvärldens klassiska institutioner, som biennalen i Venedig, har strävat efter att belysa en global och inte bara västerländsk scen. Det är också i en medveten strävan efter att lyfta fram utomeuropeisk konst som han presenteras på Uppsala konstmuseum.

Där föregångare som William Kentridge och Marlene Dumas var tvungna att tala förbi systemet kan Hlobo och hans generationskamrater vara direkta och höja sina röster. Och visst är Hlobo direkt, men begreppet behöver inte vara synonymt med tydlig.

Hela Nicholas Hlobos verk kan ses som en representation av den pånyttfödda nationen. Den nominella friheten står i stark kontrast till en repressiv närhistoria som kommer att fortsätta påverka under överskådlig tid. Demokrati tar tid. Att förändra strukturer tar ännu längre.

Det finns mycket som är i vägen. I en fåtölj vräker sig en mäktig massa och väller över armstöden, där det svarta gummit övergår i en böljande sidenorganza som flyter ut på golvet. I mitten av den slappa gestalten stiger en väldig fallos, nästan som om Hlobo vill göra en plakatsatir över maktmannen reducerad till en stor, hotfull och syfteslös penis.

Men han stannar inte där. ”Ndimnandi ndinadodwa”, som verket heter, skulle lika gärna kunna handla om gränssprängande lust, eller om att definieras utifrån sin sexuella läggning. En ungefärlig översättning av titeln lyder – Är jag bra?

Själv vill konstnären inte att hans verk ska läsas som representativt för post-apartheid. Det är inte så konstigt. Tydliga etiketter innebär nästan alltid en begränsning. Dessutom har han rätt. Nicholas Hlobos breda identitetssökande är en intersektionell sampling som alla bör kunna relatera till.