I regnet på väg in i Mora flimrar han till: Gustav Vasa, vänd mot Siljan. Denna försenade vår står han inte långt från en stor snödriva, den sista, men han ser än mer levande ut i grådagern: Anders Zorn hittade något där, det blev inte ett heroiskt monument, utan en vädjande man med händerna sänkta. Zorn själv blev upprörd när liberaler ville göra den till sin symbol under försvarsstriden 1914; själv hade han då slutligen gått in i konservatismen och såg hellre Vasastatyn som uttryck för de försvarsvänligas ideal.

Att åka norrut genom Dalarna en regntung fredag i maj är en självklar del av besöket på Zorn­museet. Man måste komma längs vägarna där industriella virkesåkrar och kalhyggen breder ut sig – som en hånfull grimas mot den dala­romantik Zorn till sist fastnade i.

Men direktörerna i dagens skövlande skogsindustri är sentida ättlingar till de finansmagnater vars porträtt han målade och fick bra betalt för. Jag tittar också extra på de enstaka sälgträd som skimrar ljusgröna över marker där inte mycket grönt kommit upp: Zorn skulle ha noterat färgen och ljuset i de där sälgkronorna. För hur svårt jag än har för denne 150-åring, så är han för mig levande; det går att ha med honom i bilen.

Men hur levande är han för dem som ordnat utställningen som i dagarna öppnats på Zornmuseet? Jovisst, alltihop är pedagogiskt och smidigt hängt. Man kliver direkt in i ett rum med tidiga akvareller och möter hans genombrottsverk: ”I sorg”. Den gjorde succé 1880. Men att den gick hem så bra hos publiken – och banade väg för por­t­rättören Zorn – beror också på att kvinnan på bilden fick en modern outfit; Zorn hade blick för senaste nytt på modefronten och åtskilliga kvinnor ville gärna få sina porträtt målade på samma sätt.

Den envisa bilden av Zorn som ursvensk och fast i det gamla är inte rättvis; hans akvareller byggde inte sällan på fotografier och han var definitivt en internationellt orienterad målare. Under långa utlandsvistelser snuddade han vid tidens ismer – en impressionistisk fullträff är ”Ögonblicksbild från London” – men landade alltid i sin egen liksom naturliga sensualism.

I det andra rummet möts jag av fågelsång och står i en tallskog. Det ska föreställa hans fiskarstuga Gopsmor, vid Österdalälven. På väggen: nästan tusenåriga timmerstockar. I taket: en ekorre. Den kommer från vaktmästarens farsa, får jag höra. Vaktmästaren själv har fixat den fina tallskogen.

Och det är hit utställarna vill ha Zorn. Här är den fridfulla mittpunkten. Friluftskänslan mitt inne i museibyggnaden livar upp mig och besökarna, ja, men den tar samtidigt ifrån denne gamle mästare hans motsägelser, oro och spänningar. I texterna på väggen står det om de ”enkla förhållanden” han kom ifrån, ett uttryck som alltid vittnar om att alla analyser ställts in.

Sådana förhållanden är vanligtvis betydligt mer komplexa än de som finns högre upp i klasshier­arkierna. Därför går jag snart omkring på utställningen med en litet ilsken röst inom mig: Var är klass­resenären eller rent av anpasslingen Anders Zorn? Hur kunde han vara god vän med bryggeridirektörerna och samtidigt få ur sig de där fantastiska skildringarna av det nedbrytande kroppsarbetet på samma bryggerier? Där hade hans mor slitit hårt, många hade förstört hälsan. Men Zorn bryr sig bara om den egendomliga dagern och de vita kvinnoarmarna i fabrikslokalen. Hur är det möjligt?

När de konkreta bilderna av Sverige nådde omvärlden runt förrförra sekelskiftet bar de två extrema klassresenärers signaturer: Carl Larsson och Anders Zorn. I Larssons familjeidyller kan man i alla fall spåra blicken hos en främling i den borgerliga världen: på bilderna vänder sig hans barn oftast bort från betraktaren. Men hos Zorn? På utställningen finns akvarellen ”Fröknarna Schwarz”, ett beställningsverk i porträttgenren. Det är en av mina favoriter. Men inte bara för de smått kaotiska röda färgerna och det intensiva ljuset från ett fönster. Zorn fick ett raseriutbrott när han skulle måla de två systrarna. Deras föräldrar undrade om han kunde göra bilden så att den passade till en vägg i deras sängkammare.

Det blev för mycket även för denne borgerskapets fånge. Att flickorna dessutom sitter och målar av en satyr – opålitligt naturväsen i grekisk mytologi – gör inte saken sämre; satyren är Zorn!

Med gapande mun går jag omkring i salarna – den tekniska skickligheten känns som trolleri. Men att det är en så konfliktfri mästare som serveras stör mig. När hans hustru Emma läser tidningen på ett fint porträtt syns inte ens en antydan till tidningsrubriker, som om Zorn själv ville sudda ut den oerhört stormiga tid han genomlevde. Jag stirrar på de vita sidorna. Berättar de inte om kulturens förträngningar, då som nu?

Emma kom från en assimilerad judisk överklassfamilj: intellek­tuell, urban, skarpsynt och – jag får den känslan – den samlande punkten i parets liv. Ofta fungerade hon som ett slags agent för sin framgångsrike man, men reducerades även till typisk konstnärshustru; när maken övergick från akvarell till olja klagade hon över att oljepenslarna var så mycket jobbigare att rengöra. Hon läste verkligen tidningarna och det sista man skulle förknippa henne med är den jordbundna konservatism maken till slut begravde sig i. Men hon landade i detta Mora, engagerade sig i hemslöjd, folkbildning, kom nära Zorns mamma. Den storyn är en roman i sig.

I regnet utanför museet tronar Zorngården med sin dystra fornnordiska uppsyn. Jag har varit där förut och känner inte för att gå in – det finns en sorg i det där huset. Parets tragedi var deras barnlöshet. Ändå andas huset mer modernitet än vad man först kan tro: ägarna var först i bygden med nymodigheter som telefon och olika hushållsmaskiner.

Jag ser på museibesökarna som kommer ut i regnet under den jätte­lika Zornkulla som hänger över entrén. De ser lugnade ut. Men de skulle ha kunnat konfronteras med en mästare som gjort dem långt mer fundersamma.