Framgångssagan inleds i motlut. Nykära Lennart Johansson, 23, lämnar lilla Fellingsbro för att bli dansbandskung. Men orkestern i Stockholm som sökt vokalist vill alls inte ha en svart frontfigur. Han biter ihop. Revanschtörstig. Söker tröst i kärleksbrev som han aldrig vågar skicka. I replokalen vid Rågsveds torg lyckas han till slut samla en brokig skara potentiella musiker: Mehram, Sammi, Fatima och Roddy. Tillsammans ska de bli Lennartz. Loser-rapparen Roshan som kan spela synt (pricksäkert gestaltad av Fares Fares) sågar dock den brunögda laguppställningen så fort han ser den.
"Det där är inget dansband mannen, det är en fucking jävla kulturförening!" fräser han till Lennart, en Christer Sjögren-dyrkare i afrofrisyr.
Serien har fått bra fäste i de svenska tv-sofforna. Publikintresset kring det fiktiva dansbandet har redan satt igång rykten om Black Jack-effekter: Lennartz ska ut på verklig turné, spekuleras det. En riktig platta är på gång. Tv-seriens ena regissör Anna Hylander skakar dock på huvudet åt alltihop. Några framtida Lennartz-konserter är inte planerade, men uteslutet är det inte. En multikultiorkester på de svenska dansbanorna ligger uppenbarligen väl i tiden.
- Filmbranschen är ju intresserad av att skildra sin samtid och det är förstås ingen slump att den här serien kommer just nu. För fem år sedan hade den nog varit för tidig, men i dag är jag inte särskilt förvånad över att den tagits emot så väl, säger hon till DN.se.
SVT uppvaktade henne och medregissören Emiliano Goessens förra sommaren om regijobbet. Anders Weidemanns manus till "Leende guldbruna ögon" var redan skrivet.
- Det var först när jag läst hela som alla bitarna föll på plats. Vilken framgångssaga det är! Men också ett minerat ämne som måste tas på allvar. Vi ville inte att Lennart skulle vara för naiv och blåögd och acceptera hur mycket skit som helst utan ha egna metoder att hantera rasismen med. Vi har format manuset och lagt till och dragit ifrån en del. Det var mer sketchhumor i den första versionen vi läste.
Själv ser hon tv-serien som en slags trojansk häst. En möjlighet att "skjutsa in alla de mångkulturella frågorna rakt in i folks vardagsrum". Det som händer i de äktsvenska vardagsrummen är viktigt, påpekar hon.
- I Malmö, där jag växte upp, finns det mångkulturella överallt. Göteborg och Stockholm har fortfarande fickor där den världen inte existerar. I stora delar av staden behöver man inte ta ställning till det nya Sverige. Det går att avskärma sig helt: Man har inga invandrare i sitt umgänge. Ens barn känner inga invandrarbarn. Det finns inga invandrare på ens arbetsplats eller de krogar man går på. Men det är ju inte realistiskt att tro att vi fortfarande lever i Folkhems-Sverige. Det var en fin tid, men den finns inte längre. Vi bor i ett annat Sverige och det är poänglöst att vara nostalgisk.
Rågsved och dess hästskoformade betongtorg valdes mycket avsiktligt ut för att bli tv-seriens hjärta. En "blandförort" som också är Stockholm, men sällan uppmärksammas. Inte en arketypisk problemförort som Rinkeby som med ryggradsreflex lyfts fram när invandrarfrågor ska avhandlas.
Den femtiotalistiska söderförorten är en scenografisk tillgång. Seriens verkliga trumfkort är ändå de sällsynt välvalda rollkaraktärerna. En triumf för castingansvarige Frida Hallberg ("Knivet i hjärtat", "Tjenare Kungen"): Här finns den slängige gangster-Roshan, en överårig bitchslappare, förbittrad av sin dalande hip hop-karriär. Vesslelike wiggern Sammi, besatt av att vara "ghetto" - och till lags. Kaxiga, brudiga Fatima i t-banespärren med sina Håkan Hellström-låtar och leopardfärgade Converse. Änklingen Mehram, inkapslad i sorg och utanförskap. Snällnaive Roddy som bara lyckas lära sig ett ackord. Och så landsort-Lennart - den varmt leende dansbandscharmören med mikrofonen kopplad direkt i hjärtmuskeln.
Anna Hylander och Emiliano Goessenssökte nya ansikten som kunde gestalta bandmedlemmarna.
- De etablerade skådespelarnamnen - kändisarna som Reine Brynolfsson, Alexander Skarsgård och Kim Anderzon - ville vi med avsikt ha i birollerna. Det är ett slags spegling av det etablerade mot det oetablerade som ju finns som ett tema i filmen.
Ambitionen var att berätta om Invandrar-Sverige från ett annat håll, inte bara ur de stigmatiserade förorternas perspektiv.
- "Leende guldburna ögon" handlar ytterst om fördomar - och rasism och främlingsfientlighet är väldigt tydliga sådana. Men den beskriver ju också andra former av förutfattade åsikter; fördomar mot dansbandsmusiken, mot hiphoppare och bland hiphoppare, fördomar kring kärleksrelationer mellan unga och äldre och hur alla dessa förutfattade meningar skapar kontaktlöshet.
Hylander och Goessens ville skildra medlemmarna i Lennartz som "vanliga människor med vanliga problem": Pengar, kärleksbekymmer, förluster. Inget borrande i etiska och religiösa tillhörigheter.
- Seriens startskott är förstås att Lennart inte får jobbet i dansbandet för att han visar sig vara svart, men därefter ville vi lämna det därhän. De här människorna definierar sig inte som invandrare, det är alla runt omkring dem som gör det. Allt det där är inte alls viktigt för vår historia till skillnad från så många tidigare filmer i invandrarmiljöer: De handlar nästan alltid om problem som resultatet av att just vara invandrare - arrangerade äktenskap, till exempel.
Ändå har SVT marknadsfört den som en "dramaserie om Sveriges första blattedansband".
- Jo, jag är kluven inför det. Det klingar lite falskt i mig för det här är människor som vill sätta ihop ett jäkligt bra band som får folk att dansa, inget annat. Det finns en genuin kärlek till dansbandsmusiken som jag tycker genomsyrar hela serien. En musikkultur som är en bild av ett mini-Sverige.
En sluten och kritvit värld som aldrig ges något utrymme i medierna.
- Omvärlden bryr sig inte alls om den. Dansbandsmusiken recenseras ju ytterst sällan, men har ändå en stor och trogen publik.
Det är en av Lennarts befriande sidor: Han älskar sin hånade musik. Han står högt över det tröttsamma kreddpajaseri och den trendängslighet som är så förkvävande i Stockholm.
- Jo, han är väldigt långt från innelistorna. Jag och Emiliano har reflekterat mycket kring allt det där. Den här musiken öppnar på något sätt små dörrar i folks hjärtan. Dansbandsmusiken är avväpnande - man får både skratta och le och plötsligt upptäcker man att man gnolar på de här raderna om hjärta och smärta.
Hon är särskilt nöjd med en scen i det avslutande avsnittet där Lennartz blir inbjudna till ett smokingkalas i Hammarby sjöstads lattefärgade bostadsrättskvarter. Bandets ofrivilliga uppgift är att vara ironisk underhållning för ett arttypiskt gäng superegon ur Stockholms mediekretsar.
- Den scenen kommer nära något som jag kan se mig själv i. Det där är mina vänner - eller skulle i alla fall kunna vara det, konstaterar hon. Och är dessutom en viktig scen som motvikt till dansbandsmiljön.
Nu ska Anna Hylander "tända av". Lyssna på annat än dansband ett tag, kanske sambons, kompositören Pär Frids, moderna konstmusik.
- Jag har levt med Lennartz så länge. Jag måste få dansbandsmusiken ur systemet (leende). Närmast ska jag leda en kurs i filmskådespeleri vid filmhögskolan i Göteborg för icke-nordiska skådisar.
Nästa filmprojekt är snart avslutat och kortkort. Den tretton minuter långa experimentella fiktionsfilmen "The building" är inspelad i en Parislägenhet där hon bodde tillsammans med då nyfödde sonen Eskil under ett år. "En mans tankar om och försök till att minnas sin mor utgör filmens handling." Yankho Kamwendo kommer förmodligen göra berättarrösten.
Vad som händer härnäst är oskrivet. Manusläsning pågår.
- Jag har några idéer, men inget konkret. Fast jag känner ett sug efter något allvarligare nu. Att få bita i något... svartare. Jag är ingen humorregissör, egentligen.