Kränkt. Maciej Zarembas artiklar sätter fingret på ett egendomligt fenomen. Hur vanligt kommer det att tillåtas bli? I dag får sjuåringar kryssa i en ruta huruvida de känt sig kränkta i skolan. De flesta svarar förmodligen ja; vem har inte råkat ut för att någon är dum?
Så vad gör ordet kränkt med de potentiellt kränkta? Ord skapar verklighet. När nya begrepp uppstår - kränkta, utbrända, apatiska, deprimerade - uppstår också nya sätt att vara olycklig på. Ofta finner tillståndet en visuell gestaltning som förstärker omgivningens empati. Ett slags kränkthetens fysionomi och koreografi har redan etablerats: ansikten med olycklig uppsyn och sänkt blick fotograferade snett uppifrån med kameran som ställföreträdande både kränkare och sympatisör.
Vetenskapsfilosofen Ian Hacking har lanserat en intressant tes om relationen mellan kategorier och kategoriserade. Kategoriserad (av sig själv eller andra) på ett bestämt sätt blir man sin egen kategori. Så här: om individer erbjuds en bestämd modell som ett sätt att förstå sitt problem, kommer de att uppfatta sig själva just så och utsätta systemet för bestämda anspråk och förväntningar. Effekten förstärks inom ett ramverk av experter och institutioner (som att placera anorektiker på kliniker där de matas, bråkiga barn i avskalade rum, utbrända i långa sjukskrivningar eller kränkta i långa utredningar).
Så när blir kränkthet en diagnos? Förresten är ordet enligt Svenska Akademiens ordbok en avledning av tyskans krank (sjuk). Att vara kränkt är alltså att vara besjukad eller kanske försjukad.
Hela frågan om ordet vore inte så mycket att bråka om om inte kränkta barn (eller vuxna) vore något djupt allvarligt. Ju oftare ordet används, desto mer bestjäls det på sitt innehåll. Ingen kommer när vargen kommer.
Givetvis kan man också fråga sig varför kränkt börjar framstå som en ny identitet. En offerroll, ett svaghetsemblem, ett maktlöst jag. Kanske ännu ett symtom på ett ohälsofixerat samhälle. Eller på att en långt driven identitetspolitik i själva verket avpolitiserar oss. Plötsligt är sexualitet en social kategori med ett växande antal subgrupper: hetero-, homo-, bi-, trans- och asexuell, och varför inte inter-, intra-, meta- eller parasexuell. Jag bara frågar: Vart tog 80-talets röda bögar, kristna bögar, moderata bögar vägen?