Kultur & Nöje

Kriget mellan journalistiken och tekniken

Den anrika tidningen The New Republics kollaps har väckt en högljudd debatt om den växande konflikten mellan tekniken och medierna. Martin Gelin rapporterar från skyttegravarna i det amerikanska slaget om journalistikens framtid.

Myten om det fördummande internet sätter fortfarande en alldeles för stor prägel på en alldeles för stor del av journalistkåren.

Den har blivit bränslet i den pågående konflikten om journalistikens framtid, som ofta bygger på en falsk motsättning mellan seriös, traditionell journalistik, och oseriös digital journalistik. Medan man i Sverige diskuterar kulturtidskrifternas framtid efter budgetnedskärningarna förs en liknande debatt i USA, i kölvattnet av ett haveri för den anrika samhälls- och kulturtidskiften The New Republic. Här präglas dock debatten inte av krav på att staten bör finansiera tidningar, utan det handar om en annan grundläggande konflikt i vår tid: spänningen mellan tekniksektorn och de branscher som påverkas av den, i synnerhet nyhetsmedierna.

För två år sedan såldes tidningen The New Republic till Chris Hughes, en av de tre collegekillar som var med och grundade Facebook. Hughes har sedan dess försökt förändra och förnya tidningen till en modern webbprodukt. Först skedde förändringen gradvis, men sedan tog Hughes in en ny vd som ville göra drastiska förändringar. I början av december hoppade hela redaktionen av i protest mot utvecklingen och Hughes sågades som en arrogant rookie som inte förstår någonting om journalistik.

På sociala medier blev drevet enormt, då det inte finns något som får i gång journalister så mycket som en nyhet som handlar om deras kolleger. I stället för att skapa en konstruktiv dialog om utmaningarna för kvalitetsjournalistik på den digitala marknaden verkade dock bråket mest bli en ursäkt för ett par hundra journalister att ge utlopp för en uppdämd frustration mot Silicon Valley och tekniksektorn över lag. De senaste veckorna har ilskna reportrar protesterat i samstämmig kör mot en nyhetsutveckling där ”allt ska bli Buzzfeed”, som en av de avhoppade redaktörerna uttryckte det. Buzzfeed är alltså den populära nyhets- och underhållningssajt som bland äldre journalister ofta får symbolisera allt som är fel med det digitala nyhetsklimatet (att de har anställt 400 journalister de senaste två åren och kraftigt expanderat sin satsning på utrikesjournalistik passar inte riktigt in i den här bilden).

Debatten blottade de starka känslorna mellan tekniksektorn och traditionella medier. Journalisterna ser de unga Silicon Valley-entreprenörerna som ytliga och arroganta. Tekniksektorn ser i sin tur journalisterna som omoderna, verklighetsfrånvända, snobbiga och reaktionära. De två sidorna gräver ned sig allt längre i skyttegravarna.

Att se den digitala omställningen enbart som ett hot, i stället för en möjlighet, riskerar mest att öka sannolikheten att det blir en självuppfyllande profetia. Men det är knappast bara i USA man ser den reflexmässiga ovanan att ställa tung, seriös journalistik i kontrast mot en ny, digital mediesfär som påstås vara ytlig och trivial.

När Staffan Heimerson förra vintern tilldelades pris som årets journalist på Tidskriftsgalan, för ett oförglömligt reportage från krigets Syrien, sade han i tacktalet att hans 18-sidiga magasinsreportage var ”motsatsen till Twitter”. Precis som fallet med Buzzfeed i USA tycks Twitter i Sverige ha blivit ett slags kodord för allt som anses vara fel med det moderna medieklimatet. Själv hade jag dock hittat Heimersons artikel just via Twitter, där en kollega delade med sig av en länk till artikeln. Det är svårt att hitta en tydligare illustration av hur just det digitala nyhetsklimatet uppmuntrar till mer läsning av kvalitetsjournalistik, snarare än tvärtom.

Bakom journalistkårens lätt panikslagna oro finns det dock en helt motiverad angelägenhet över det drastiska skiftet i medievärldens maktförhållanden. Det är inte bara annonsmarknaden som har flyttat från mediehusen till Google och Facebook, utan nu även själva nyhetsvärderingen. De senaste åren har Facebooks news feed blivit en i princip enväldig domare över vår dagliga nyhetsförmedling. Internet och sociala medier har inte skapat en medievärld utan ”gatekeepers” (vaktmästare) som många hoppades, utan i stället har den skapat nya gatekeepers, som är osynliga.

Nästan alla journalister vet vem Rupert Murdoch eller Ted Turner är, men hur många känner till Greg Marra? Han är den 26-åriga produktchefen för Facebooks news feed, och ”världens just nu viktigaste nyhetschef”, enligt Emily Bell, som tidigare var digital chef på The Guardian och nu leder den digitala journalistutbildningen på Columbia-universitetet.

Den här dynamiken kommer inte att vända tillbaka. Vi lever i en ny verklighet, där Google och Facebook styr nyhetsvärderingen, medan de företag som anställer nya journalister och drar in stora pengar generellt är nystartade, digitala projekt, som Buzzfeed, Vox, Vice, Fusion och Medium.

För journalister är det absolut sämsta sättet att hantera det här skiftet att fortsätta den reflexmässiga avskyn mot allt som luktar digitalt. Men även teknikbranschen behöver ägna sig åt lite självrannsakan, då deras nya hobby – att ta över medieföretag – knappast varit smärtfri. Det är inte bara Chris Hughes som misslyckats med The New Republic. Ebay-miljardären Pierre Omidyars hejdlöst påkostade projekt First Look Media har, efter att man rekryterade världens förmodligen hetaste journalist Glenn Greenwald (som Edward Snowden vände sig till för att publicera NSA-läckan) inte åstadkommit något annat än att förlora i princip alla andra talanger, som återvänt till tidigare arbetsplatser (senast Rolling Stones stjärnreporter Matt Taibbi).

I Expressens artikelserie om framtidens journalistik skrev Johan Norberg nyligen (3/12) att den oerhörda mångfalden av medier idag innebär att vi lever i en ”medial guldålder”. Norbergs hyllning till uppfinningsrikedomen, nytänkandet och energin i det digitala, amerikanska nyhetsklimatet var en frisk fläkt i en svensk debatt som oftast präglas av pessimism och alarmism. Men hans text tangerar bara vid de strukturella problemen med hur framtidens nyhetsjournalistik ska finansieras.

För om vi nu lever i en medial guldålder, varför känns det inte alltid så? Det erkänner Norberg själv i artikeln: det är en guldålder för konsumenter, inte producenter. För läsare, men inte för journalister. Det finns helt enkelt mer att läsa än någonsin, men resurserna för att producera kvalitetsjournalistik krymper. Det är förstås inte i längden hållbart med en strålande journalistik som inte får kosta något.

”Många tror att den undersökande, långsiktiga journalistiken blir lidande, men det har att göra med att gamla medier blöder pengar och måste dra in på den dyraste journalistiken”, skriver Norberg. Nja, gamla medier blöder först och främst pengar för att annonsmarknaden kollapsat då den flyttats till webben, där det är Google och Facebook som tjänar pengar på annonser, inte mediehusen.

Det är förstås toppen att Buzzfeed anställer folk över hela världen och investerar i utrikesjournalistik, men en erfaren kollega erbjöds nyligen att skriva en lång essä för dem, mot ett arvode på 150 dollar (drygt 1 000 kronor). Det är inte ovanligt att tunga amerikanska medier som New Yorker, Slate och The Atlantic betalar ett par hundra dollar för längre, exklusiva texter till webben. Mer kvalitetsjournalistik produceras helt enkelt för mindre pengar.

Det är samma fenomen som får Amazon att tro att de kan sälja böcker för 20 spänn utan att det i längden gröper ur de resurser som krävs för att skapa läsvärda böcker.

New Republic-haveriet kommer snart vara bortglömt, av den enkla förklaringen att det inte var så många som läste New Republic längre. Men det bör bli ihågkommet som en modell för precis allt vi bör undvika i den pågående dialogen om friktionen mellan tekniksektor och gammelmedier.

Journalister måste släppa den kombination av arrogans och vettskrämdhet som tycks prägla relationen till ny teknik. The New Yorkers i vanliga fall briljante George Packer skrev i en artikel om New Republic-fadäsen att journalister i dag blivit så rädda för Silicon Valley att de är som möss som kryper till katten för kärlek, bara för att sedan chockeras då ”katten klöser ut ögonen på dem”. Ingen tjänar nog på att journalister ser på Silicon Valley på det sättet.

Men tekniksektorn måste förstås också bli lite mer ödmjuka inför utmaningen att rädda framtidens journalistik. Det räcker inte att stövla in med några miljoner dollar och ett par Clayton Christensen-böcker om ”disruption” och tro att man kan vända upp och ned på anrika medieinstitutioner, utan att gå miste om något.

Många Silicon Valley-investerare verkar i dag mest se tidningar som en tjusig liten accessoar att ha i investeringsportföljen.

Det finns helt enkelt en gigantiskt klyfta mellan de två företagskulturer som präglar teknikbranschen respektive nyhetsredaktionerna. ”För att tekniken ska kunna användas till journalistikens fördel krävs det en enad kultur, inte två splittrade kulturer”, skrev Emily Bell i The Guardian i samband med New Republic-haveriet.

De mest innovativa nyhetsmedierna i USA just nu är just de som lyckats skapa en sådan enad kultur – inte bara Vox, Buzzfeed och Medium, utan även etablerade, men envist nytänkande institutioner som NPR, New York Times och Bloomberg Businessweek.

I stället för att gräva ned sig djupare i skyttegravarna behövs det fler sådana nyhetsmiljöer, där journalister och digitala utvecklare har en ömsesidig respekt, i stället för att se varandra som Tom och Jerry.

Dessa två branscher talar olika språk, men de drivs onekligen av ungefär samma idealism. Bägge vill stärka våra demokratiska processer, utmana gamla makthavare och sträva efter att göra världen lite bättre.