Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Krishärd eller föredöme – strid om Malmöbilden

I dag kommer inrikesminister Anders Ygeman (S) till Malmö för ett samtal om våldsvågen i staden. Men vad händer när en hel stad pekas ut som ett problem?

DN:s Hugo Lindkvist undersöker den senaste tidens bevakning av Malmö.

”Får man vara stolt över Malmö? Är det okej att vara det?”

Frågan kommer från en man i publiken. Det är fredagseftermiddag i början av februari. På högskolan i staden pågår ett panelsamtal under rubriken ”Vart är Malmö på väg?”.

Mannen presenterar sig som tvåbarnspappa, boende på Möllevången. Han berättar att han inte känner igen sig när han lyssnar på radions rapportering om hemstaden: ”Då tänker jag, det är inte från Malmö det rapporteras”, säger han.

Panelsamtalet följer på några veckor av intensiv rapportering om Malmö, i synnerhet efter de fasansfulla morden på 24-årige Rami Amin och 16-årige Ahmed Obaid. Staden protesterar mot våldsamheterna, samtidigt som nyhetsmedierna letar ord för sina beskrivningar.

SVT:s Rapport och efterföljande programmet ”Agenda” tog ett grepp om staden (22/1). Malmö gavs namnet ”Den krisande staden”. Den beskrevs bland annat som en tudelad plats med usel ekonomi: Fem miljarder från det kommunala utjämningssystemet pumpas in för att balansera upp stadens kassa.

I Aftonbladets långläsning (23/1) ställdes den ödesmättade frågan: ”Kommer Malmö resa sig igen?” I artikeln pekade man på stadens bekymmer med arbetslöshet, socialt utanförskap, grov brottslighet och konstaterade att det inte behövs någon ”professor för att fastslå att Malmö är nere för räkning”.

Exemplen är mångfaldigt fler. Det är tider när det går att skymta en viss besatthet att hitta ord och förklaringar om Malmö, att se samband i stadens utmaningar och använda dess hat, kontraster och gatans rörelser som lins. Malmö framstår återigen som platsen där alla problem kan lokaliseras och allt kan höra ihop.

Dokumentärfilmaren Fredrik Gertten är en av dem som reagerat på bevakningen: ”Sunkigt, ytligt, faktatrixande reportage om #Malmö i SVT Rapport i kväll. Sorgligt.”, skrev han på Twitter efter SVT:s inslag (22/1). Några dagar senare när jag talar med Gertten på telefon utvecklar han sitt resonemang: Dels är han kritisk mot att Malmö beskrivs som en enorm ekonomisk börda när de allra flesta kommuner är nettomottagare i utjämningssystemet, dels mot den tillspetsade och dystopiska verklighetsbild som målas upp.

– I tider av faktaresistens måste vi sluta sprida tendentiösa och förenklade sanningar: Förklaringarna bakom Malmös problem är betydligt mer komplexa, säger han.

Det finns inte en enda stad som man kan skriva en enhetlig berättelse om, men av någon anledning är det svårare att acceptera när det gäller just Malmö.

Malmö är staden som ständigt stämplas med ett rådande epitet, påpekar Gertten. När våldet drabbar storstadskollegorna Stockholm och Göteborg görs det till förortens problem. I Malmö läggs varje våldsbrott till den samlad bevisbörda om att hela staden är en skräckzon, menar Gertten.

– Det passar alltid någons syfte att förenkla debatten, men låt oss prata om saker på ett balanserat sätt. Alla vi som arbetar med medier har ett ansvar. Men tyvärr, när vi har fördomar om någonting är det väldigt lätt att få den bilden bekräftad, säger Fredrik Gertten.

Måste man ha en berättelse om Malmö? Rakel Chukri, kulturchef på Sydsvenskan, säger att hon egentligen tröttnat på metadiskussioner om staden. Chukri beskriver samtalet ”som att vara inne i en postmodern roman”:

– Det innebär i princip alltid att man diskuterar bilden av problem i stället för konkreta problem. Jag är samtidigt inte förvånad att bilden debatteras mycket: Jag har i flera år sagt att det finns starka rasistiska krafter som gör allt för att använda Malmö som exempel på att mångkultur inte fungerar, säger hon.

Rakel Chukri menar att skildringar av staden tenderar att överdrivas, polariseras och inte minst politiseras. Det ger i sin tur skenet av att Malmö är en plats där människor i skräck inte kan leva ett normalt liv längre.

– Om varje storstad kan man säga att det finns en urban, modern och dynamisk sektor, samtidigt som det finns områden med stora sociala problem. Det finns inte en enda stad som man kan skriva en enhetlig berättelse om, men av någon anledning är det svårare att acceptera när det gäller just Malmö, säger Rakel Chukri.

Fixeringen vid att använda Malmö som statuerande skräckexempel sträcker sig dock långt bortom landets gränser, inte minst högerpopulister försöker demonisera både Sverige och staden. Bland annat har den brittiska nätutgåvan av Breitbart (den högerpopulistiska sajt som i USA fungerat som språkrör åt de mest kontroversiella Donald Trump-supportrarna) skrivit en lång rad artiklar om Malmö och pekat ut invandring som en direkt orsak till flera grova våldsbrott.

– Den rasistiska apparaten har varit framgångsrik i att sprida den här bilden. Jag märker samtidigt att de som försöker utmåla staden som ett Babylon blir extremt provocerade när man skriver att det går att leva i Malmö, att staden på många sätt har blivit bättre. Då kokar det nästan över i deras hjärnor, säger Rakel Chukri.

Författaren och journalisten Lars Åberg har nyligen släppt boken “Framtidsstaden” som ger en dyster bild över samhällsutvecklingen i Malmö. Boken har delat tyckarna: En träffande beskrivning av stadens bekymmer, menar vissa. En onyanserad infernobild, menar andra.

Lars Åberg menar att det är rapsodisk kriminaljournalistik som i första hand är bakgrunden till de alarmistiska beskrivningarna av Malmö. I brist på kontinuerlig bevakning från nationella medier framstår staden nästintill som ett främmande land.

– Det är ett stort bekymmer. Staden är ju en viktig del av landet och har alltid varit inkörsport för nya idéer och förhållanden, säger Lars Åberg.

Han anser dock att journalistiken ryggat tillbaka för de mer trögrörliga förändringarna i staden, såsom segregation och utanförskap. Först när journalisterna lämnar skrivborden och i stället ”går ut och pratar med folk” kommer de att möta andra referenser, upplevelser och erfarenheter – förhållanden som berör människor i deras vardag, säger Lars Åberg

– På kultursidorna har de uppenbara sociala problem som finns i Malmö inte varit intressanta. Det har funnits en fördomsfull inställning att vi inte ska skriva om det. Jag tror att det gynnar andra krafter, i klartext SD, eftersom man inte uppmärksammar de problem som många människor upplever i vardagen, säger Lars Åberg.

Var ska man börja sin berättelse om Malmö? Lars Åberg säger att journalisternas viktigaste uppgift är att beskriva det bekymmersamma, det som kräver närvaro och som stadens växande informationsavdelning inte vill skylta med:

– Det har länge funnits något slags behov att om man kritiserar Malmö också visa det andra, det positiva. Men jag tycker det inte behöver sägas. Det vet alla. Jag betonar också i min bok att utvecklingen är dubbel, säger Lars Åberg.

Det skrivs naturligtvis mycket om de dåliga grejerna, men då påverkas också unga att tro att det är enda som betyder något i deras stad – det är det som sätter i gång deras tankar.

Balqis Lamis Khattab, projektledare i Möllan Basement, en förening som stöttar unga, saknar något annat i bevakningen. Hon beskriver den mediala situationen som uppstått efter några månader med flera våldsamma händelser som ”jätteförvirrad”.

– Unga jag träffar har ingen aning om att det kommer en ny bok, ny forskning eller politiska utspel. De ser vad som händer på gatorna om kvällarna, säger Balqis Lamis Khattab och fortsätter:

– Det skrivs naturligtvis mycket om de dåliga grejerna, men då påverkas också unga att tro att det är enda som betyder något i deras stad – det är det som sätter i gång deras tankar. Jag undrar varför inte alla ni som skriver om staden kan komma hit och berätta? Det är ungas problem ni snackar om, men ni når bara fram till den vuxna världen med era verklighetsbeskrivningar, säger Balqis Lamis Khattab.

Det talas ofta om de två bilderna, den unga framtidsstaden och den krisande tudelningen. I för- och motberättelserna finns dock de som anser att man mister nyanserna. I det konstnärliga forskningsprojektet “Stadsfabula” (som presenteras i vår) försöker Erling Björgvinsson, professor i design, och poeten Ida Börjel hitta en annan ingång.

De funderar över vad som händer om man i stället låter ”framgångssagan Malmö” utgöra fond för stadens problematik. Många missar att se Malmö som en del av större globala och ekonomiska konflikter, menar Björgvinsson. Han påpekar bland annat att företag som etablerar sig i stadens västra delar mottar betydande skattesubventioner.

– Vem är egentligen bidragsberoende? Länge har det producerats en retorik om att vi som är välbeställda måste rädda de som är utsatta i Malmö. Detta sker till och med på ett politiskt plan: företagens etablering beskrivs vara det som tar Malmö ur den post-industriella nedgången, samtidigt som migrationen blir det som bromsar den. Om den bilden upprepas tillräckligt ofta blir den också befäst, säger Erling Björgvinsson.

”Får man vara stolt över Malmö? Är det okej?” Frågan under panelsamtalet på Malmö högskola fick inget tydligt svar den fredagen. Mikael Stigendahl, professor i sociologi, säger kort att han alltid varit stolt över Malmö, “vad det nu innebär”.

Dagarna efter panelsamtalet skjuts ytterligare en man i Malmö, en vaktmästare som bedrev halkbekämpning i ett bostadsområde. Med anledning av våldsvågen kommer nu inrikesminister Anders Ygeman till staden för ett möte med kommunledningen.

När jag når Balqis Lamis Khattab, frågar jag henne om stolthet och vad hon känner när det skrivs att hennes hemstad befinner sig i kris.

– Jag får mer energi då, den här staden ska fan inte nedåt. Jag möter människorna som ofta pekas ut som problem. Ibland känns det som att jag måste skydda dem, eftersom de bara ifrågasätts. Det är inte så jättesvårt att hjälpa: det är bara att ta till vara på den här stadens eldsjälar, säger Balqis Lamis Khattab.