Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

Kristian Petri: Ni har lagt ett stort mörker över min pappas sista veckor i livet

Foto: Alexander Mahmoud
De senaste veckornas skandaler kring privata vinstintressen inom sjukvården drabbar inte bara äldreboenden. Även vården i livets slutskede påverkas. Författaren Kristian Petri förde dagbok om sin fars dödskamp – en drabbande berättelse om ett ovärdigt slut.

Pappa ringer sent på kvällen: ”Det är något fanskap i korridoren. Dom har släckt.” Förvirrad, rädd. ”Det är faran vi talade om.” Jag vet inte vilken fara han menar.

Pappa söker hela tiden organisera sitt rum på sjukhuset. Framför allt området runt sängen. Han river hushållspapper i små bitar och förvarar runt sängen. Nattduksbordet ska tömmas på allt utom det viktigaste – ett glas vatten, ett ID-kort, läsglasögon, telefonen. Lappar med telefonnummer. Andra lappar. Jag får skriva ner namn på personer, medicin, platser. Han är rädd att förlora detta sista som står på lapparna.

Jag tänker att han på något omedvetet sätt försöker organisera sin död. Jag tänker också att själva skrivandet gör världen lite mindre hotfull. Som om världen vore möjlig att kontrollera genom att namnge den. Han namnger personer runt honom. Aktörer i hans värld. Här finns undersköterskan ”Spjutkastaren”, läkaren ”Fikonlövet” och biträdet ”Diakonissan” för att ta några exempel.

Jag försöker också hantera detta att min pappa dör. Skriver små bitar. Så mycket jag orkar. Samlar på hög. Ingen vet hur lång tid han har kvar. Två veckor? En månad? Det är inte långt kvar.

I dag var han så fruktansvärt trött. Nu närmast uppgiven. Somnade till med jämna mellanrum. Vaknar upp: ”Har vi promenerat?” ”Nej!” ”Så satans obehagligt att inte veta!”

Samuel och jag höll varsin hand. Vi hade köpt en smörgås med ägg och Kalles Kaviar från Albert & Jacks. Men han orkade inte äta den. Vi köpte också en banan och en jordgubbssmoothie som han läppjade på.

Jag satt där länge. Tittade på när han somnade. Ibland vaknade han lite och vi log åt varandra. Vad är det vi ler åt? Vi försöker skydda varandra. Han försöker säkert ta hand om mig som en riktig pappa. Och jag försöker vara en god son och inte visa honom att jag går sönder.

Jag antecknar också. För att jag vill att han ska finnas kvar. Skriver små text­bitar i min anteckningsbok.

Pappa satt i flera långa minuter och tittade på fjärrkontrollen. Länge, länge som om han funderade på vilken knapp han borde trycka på för att förändra världen. Bara aldrig så lite.

Han vrider sig också hela tiden i sängen. Som om han söker den perfekta positionen, den perfekta ställningen som kunde förändra något. Samma sak med kudden. Tar upp den och lägger tillbaka den. Så en liten, liten stunds vila. Så sliter han bort kudden igen. Irriterad, på gränsen till förtvivlad. Han får inte ihop världen. Den går inte att laga.

De tre vanligaste utropen:

”Oj, oj!”

”Usch!”

”Fy fan!”

Pappa talar mindre och mindre om Birgit. Hans fru som ligger på ett äldreboende vid Vasaparken. Hon fick en stroke för 12 år sedan. Sedan den dagen har pappa besökt henne varje dag. Utom nu, den senaste tiden. För två dagar sedan talade han om en eftermiddag för flera år sedan. Det var höst, som nu, och pappa och Birgit jobbade i trädgården på deras lantställe. De blev lite hungriga och Birgit gick upp och fixade två räksmörgåsar och serverade med kallt öl. ”Inte kunde jag veta att det var paradiset” säger pappa: ”Men vi hade många sådana dagar.” Han ligger och tänker på detta: ”Bara en klapp på handen då och då...” Han ligger tyst, innesluten: ”Det räcker långt.”

Någon, kanske Rilke, har sagt att när en människa dör försvinner en hel värld.

”Jag äter inte mat längre. Bara godis­bitar.” Det går inte att ifrågasätta pappa. Då blir han förtörnad eller brister ut: ”Du får inte fråga det!”

Läkaren, som pappa kallar ”Fikonlövet” säger: ”Det här går ju inte i längden.” Pappa: ”Vilken längd tänker du på?”

När smärtan är för intensiv finns inget att säga. Om det gick att spela på smärtlindringen som på ett piano. Med alla nyanser. Jag tycker doseringen verkar trubbig och tillfällig.

”Fy fan vilket liv!”

”Misstänksamheten” säger pappa plötsligt. Förstår inte vad han menar. Men jag skriver ner ordet. Tänker att det är en del av en rebus. Kanske kommer jag hitta en lösning senare.

Det finns ett uttryck som heter ”Dead man walking”. Jag har uppfattat det som ett talesätt. Något fångar ropar till en dödsdömd. Jag tänker på ett annat uttryck: ”Dead man talking.”

Pappa vill sitta upp. Sitter på sängkanten i 30 sekunder. ”Nu vill jag ligga ner. När han lagt sig ner: ”Det var skönt!”

Ett minne från Rävmarken. Han och farfar cyklar hela vägen till Ed. Pappa är kanske tio år. Resan är lång och pappa kämpar. Efter varje stor backe stannar de och farfar bjuder på en halstablett av märket Tenor.

Pappa älskar halstabletter. Nu finns inte Tenor längre. Men överallt där han går finns alltid en Läkerol original.

En dag när jag och Samuel kommer på besök sitter pappa upp i sängen. Helt häpen och lycklig ser han en liten gråsparv som står stilla i luften framför honom. Den flyger ut när vi kommer.

Pappa har slutat äta sedan tre veckor. Läkaren säger att det beror på sjukdomen som lurar kroppen att den är mätt. ”Jag äter bara godisbitar” säger pappa och blinkar lite förtjust. Som om det var en överenskommelse att det skulle bli annorlunda i framtiden. Är matvägran ett undermedvetet självmord eller styrs kroppen av starkare krafter än hans vilja. Kanske finns här också ett trots mot överheten. Pappa har alltid varit i krig mot ”överheten”, ”systemet”. En sista protest. Höstlandskapet utanför fönstret. Solen går ner över Årstabron.

Han drar upp skjortan eller tröjan hela tiden. Blottar magen som är full av stora blåmärken och tunna blodådror. Medusas huvud är namnet på pappas blodådror. Medusas tunna blå ormar ringlar runt min pappas mage. Han klappar ofta magen. Som om hans snälla klappar skulle kunna göra någon skillnad. Beveka monstret som tagit hans kropp i besittning.

Kudden är hans fiende. Varje besök håller han på och försöker få till kudden. Hitta en bra position. Det går aldrig. Kudden vinner alltid. Han blir aldrig riktigt nöjd: ”Jag vill göra något. Men jag orkar inte mer.”

”Studion” är en av pappas uppfinningar för att orka med livet. ”Studion” skapades för några år sedan efter en hjärtoperation. Pappa var förvirrad nästan en månad efter operationen. En gång kom jag in i hans rum och såg att han var på ett strålande humör. Skämtade med sköterskorna. När dom gick ut lutade sig pappa fram mot mig och sade i förtrolig ton: ”Dom är inte särskilt bra. Speciellt hon den blonda är inte trovärdig.” Det visade sig att pappa var helt övertygad om att sjukhuset var en filmstudio och hela vårdpersonalen bestod av skådespelare. Undermåliga skådespelare. Så livet på sjukhuset kallades för ”studion”. Han kunde titta på medpatienter, läkare och andra, kritisera deras prestationer.

När jag pratade med pappa om fågeln som var i hans rum när Samuel och jag var där sade han: ”Men det var väl i studion?”

Gick och såg premiären av ”Upp” med Willy, min yngsta son. Han är femton år gammal. Den gamle mannen bär sitt hus med ballonger. Det var förstås pappa jag såg där. Den spruckna jorden är som pappas ben, ökenlika, förtorkade, urstarka mitt i all skröplighet och ålder. Jag grät genom hela filmen. Och tårarna rann ner under mina mörka 3D-glasögon.

Vi gör en utflykt på avdelningen. Pappa hälsar värdigt på alla biträden och patienter. Han ser ut som en kejsare, en Caesar i rullstol. Nu är han nog i ”studion”, i platsen där det overkliga tar vid. Han spelar sin roll som sjuklig cancerpatient. Han gör det magnifikt.

”Vilken fest!” säger pappa med ett uppriktigt leende. Och tittar ner på jordgubbsglassen som jag tagit med. Han har inte rört den. Han försöker hålla humöret uppe för min skull. Han vill verkligen att jag ska bli glad för hans skull. Det är hjärtskärande.

Pappa läxade upp personalen vid middagsdags: ”Hur många gånger ska jag behöva förklara att jag inte äter mat. Jag äter bara godisbitar och glass!” Som om detta att inte äta mat vore en självklarhet. Som hugget i en stentavla. ”Men om du vill kan jag låtsas?” Det ville inte sköterskan och lommade ut. Pappa hade först en trotsig min. Nästan triumfatorisk. Sedan sura miner som övergick i oro och ångest.

Han försökte ställa in sängen i en perfekt vinkel: ”Är det bra nu?” Ny vinkel: ”Är det bra nu?” Och så vidare tre gånger till. Jag svarade att jag inte vet vad som är en riktigt bra vinkel. Pappa såg mycket missnöjd ut. Han fortsatte att testa vinklar. Till slut sa jag: ”Det där är bra.” Han såg misstänksam ut: ”Det tycker du inte alls. Du bara säger det!”

”Det är inte lätt att vara så här sjuk. Det är inte lätt att ha det svårt. Men hur svårt är det att ha det lätt?”

Till slut kom vi ut på en promenad i den ljusgula korridoren. Men redan efter ett par steg är utflykten en besvikelse och han vill tillbaka till rummet. Vi skiljs inte så hjärtligt som vi brukar. Jag kom ut på gatan och kände mig en smula befriad. Vilket jag snabbt fick dåligt samvete för.

Rummen påminner om hotellrum? Är pappas sista rum på ett slags hotell? Scenografin i studion: som ett slags hotellrum.

Mycket för pappa handlar om ”system”. Smärtan i underlivet är ett system, sjukhusbyråkratin ett annat. System kan samverka och ibland hota varandra.

”Snälla, snälla, snälla...” Pappa ropar ut som om han befann sig djupt inne i en mardröm. Han försöker säga något. Men jag hör inte vad det är. Han gnyr, mumlar, stönar något från sin ohyggliga dröm. Han ordnar kudden, plockar, skruvar på sig. Nu hör jag vad han säger: ”Jag har så ont. Jag har så ont.” Han upprepar det gång på gång. Fäktar med armarna.

Jag var så rädd att svimma. Gick in på toaletten och tog lugnande. Samma medel som pappa. Så möts vi på samma drogade nivå.

Det var en fin morgon. Solsken. En frisk molnfri dag. Samuel och jag skall gå till pappa. Ett meddelande på min telefonsvarare från korttidsboendet att pappa blivit mycket sämre. När vi kom dit var pappa helt annorlunda. Vidöppen mun, läpparna spänner kring tänderna. Ögonen är uppspända. Blicken riktad rakt uppåt, men ser inget. De klara blå ögonen har blivit grå, grumliga. Persiennerna neddragna och rummet är i halvdunkel. Pappa bär en vit tenniströja och hans axlar och armar är så tunna. Det får honom att se ut som en pojke, en skrämd pojke. Det ser verkligen ut som om han ser något i rummet, något som inte är synligt för oss andra. Samuel och jag sätter oss på var sin sida och pratar med honom. Vi får ingen kontakt. Det finns i alla fall inga tecken på kontakt. Andningen är oerhört långsam och tung. Ibland gör munnen en grimas. Jag gick ut i korridoren så Samuel fick prata ostört med sin farfar. Sedan är jag ensam och pratar med pappa en stund, pratar och gråter. Pratar utan att veta om han hör mig, förstår mig. Men jag tänker att om det finns ett litet uns av medvetande kvar därinne så ska han veta att jag finns här bredvid.

Inser att jag skulle tagit vara på de där sista dagarna mer. De där dagarna var ändliga. De fanns inte i övermått. De hade ett slut. Jag visste ju det. Men skyggade. Jag kunde ha suttit där längre. Och lyssnat, och lyssnat på hans livs alla historier. Men i stället har jag själv åkt till akuten, fått dödsångest och varit allmänt livrädd. Jag tror du förlåter mig, pappa. Nu måste jag bara förlåta mig själv också.

Jag vet inte till vem jag skriver. Kanske är det pappa jag skriver till? På andra sidan? Till mig? På andra sidan.

Jag sitter där och ringer till min faster Molly och min syster Anna när ett biträde vinkar åt mig i korridoren. När jag kom in i rummet hade han cirka 5 minuter kvar att leva. Andningen blev ännu mer långsam och oregelbunden. Händerna var kalla på grund av den dåliga cirkulationen. En oändligt lång paus. Nu är han död tänkte jag. Så ett andetag. Ny lång paus. Död? Djupt andetag. Ansiktet skälver till. Inget mer. ”Är det slut?” frågar jag sköterskan. Hon nickar och öppnar fönstret: ”Man ska göra så enligt gammal folktro” säger hon: ”Anden vill komma ut.” Sedan går jag ut medan några biträden klär upp honom i en fin blåvitrutig skjorta. De hänger en vit duk över nattduksbordet och tänder ett ljus. Jag städar rummet på hans lappar och småsaker. Stoppar allt i en papperskasse som det står ”Hemköp” på. Lyfter på duken för att kolla hans ”hemliga” gömma. Där brukade han förvara sina extra kakor eller mazariner. Det enda som fanns var ett svart bananskal.

Jag hittade en ask Läkerol och lade den bredvid hans vänsterhand. Tänkte: nu har pappa kämpat uppför den sista backen. Han förtjänar verkligen en tablett. Jag sa: ”Hej då pappa!”, rörde vid hans kind och gick ut med min kasse.

När pappa var uppe och gick en av de sista gångerna såg han sig i spegeln. Han visste att jag såg på honom. Han hälsade på sin spegelbild med en finurlig min. Som om han visste att detta var den sista föreställningen. The show must go on. Nu går vi ut i studion!

En annan bild. Sista dagen. Sista minuten. Det kom en strimma solljus i mellanrummet mellan fönstret och persiennen. Ljuset låg över pappas ena öga och kinden. Det såg precis ut som de perforerade hålen i en filmremsa. Strimman flyttade sig långsamt ner över hans ansikte, ner mot munnen.

Pratade med ”Svetsaren” på telefon. Pappas sista läkare: ”Rektalcancer med metastaser. Det var Ingemars grej!” sa han utan några direkt förskönande omskrivningar.

Vanliga uttryck sista veckorna: ”Det är inte lätt att vara sjuk!” Och en verklig favorit som dök upp i alla sammanhang var: ”Så kan det gå när inte haspen är på!”

Nu är det två veckor sedan pappa dog. Vissa bilder återkommer hela tiden. Av någon anledning blir jag mest ledsen över vissa scener där pappa söker upprätthålla skenet av att allt är bra, allt är normalt. ”Vilken fest!” Ingenting har väl var varit längre från en fest än denna stund. Våra artiga leenden, våra artiga försök att dölja vår förtvivlan, vår besvikelse...

Och inte en enda gång sa vi som det faktiskt var. Att pappa var döende. Han visste förstås. Men ville inte prata om det. Min pappa upp i dagen.

Samtidigt som jag besökte pappa på sjukhuset hade jag också en mejlväxling med Stockholms sjukhem. Först låg pappa på Radiumhemmet/Karolins­ka sjukhuset. Sedan blev han förflyttad till Stockholms sjukhem på Fridhemsplan och sedan till sist till något som kallas för HSB-Care vid Hornstull. Bäst tyckte pappa om Radiumhemmet. Det var ett riktigt sjukhus. ”Där var vi ett team som jobbade mot samma mål”, sa pappa. Stockholms sjukhem var en plats som han accepterade. Det fungerade, men efter en kort tid ville de att han skulle flyttas igen till ett korttidsboende. Det ordnas ett möte med en biståndshandläggare. Pappa är mycket skeptisk mot mötet. Som gammal chefsbyråkrat anar han skendemokrati. Han har helt rätt. Det visar sig vara en riktig teaterföreställning och sedan fattas det ett beslut utan att någon av oss anhöriga är delaktig. Han ska flyttas till ett korttidsboende på Hornstull. När jag kollar upp det på Google visar det sig att det redan är prickat två gånger för vanvård. Ett av dessa nya privata vårdhem som handhar den nedmonterade äldrevården och som betalas av skattepengar. Jag protesterar på Stockholms sjukhem. En sköterska som heter A möter mig med en förvånansvärd aggression. Hon upprepar gång på gång att pappa inte är tillräckligt sjuk för att få ligga kvar på Stockholms sjukhem. ’Detta är ett sjukhus’ upprepar hon och ser ut som om hon vill köra ut mig. En halv dag innan får pappa reda på att han ska flytta. Han blir fullständigt förkrossad och känner sig förödmjukad och kränkt. Det nya stället är en levande mardröm. Rummet är ostädat. Det ligger en kanyl på fönsterbrädet. Men värst av allt är förstås att det inte finns någon vård. Jag citerar ur min egen brevväxling. När jag skriver detta brev har pappa fyra dagar kvar att leva. Brevet är riktat till ansvarig läkare M på Stockholms sjukhem: ”Jag skall vara helt uppriktig. Just nu känns det som om pappa sitter i ett fängelse. Han får inte lämna Hornstull. Det finns inget sätt för honom att komma därifrån. Hans vilja duger inte, hans anhörigas vilja räknas inte heller. Och det faktum att ’vården’ är trubbig och inte anpassad efter hans speciella läge spelar inte heller någon roll. Det som spelar någon roll är vad läkaren L tycker. Han är numera Gud över min pappas liv. Eller – han har tagit på sig den rollen. Han träffar honom ett par gånger i veckan och bestämmer sedan vad han tycker är rätt. Jag har varit där varje dag, flera timmar. Jag tror att jag har en ganska bra bild av hur det fungerar på Hornstull. Givetvis finns det sympatiska och välvilliga personer. Det är inte det. Men det är inte en plats skapad för en person i livets slutskede. Jag förstår faktiskt inte vad pappa gör där. Och varför herr Lager vägrar släppa honom. Det är som en levande mardröm. Jag är där, pappa har sådan oro i kroppen, plockar och plockar oupphörligt med kudden och filten. Han har ofta svår ångest. Ingen kommer på tanken att ge honom något lugnande. När vi frågar personalen om hans ångest säger de att han ska säga till om han vill ha någon medicin. Men det ska ju vara så att någon ser vad han behöver, någon som är kunnig. Inte kan han själv veta vilken medicin han kan behöva! Han fick lite dropp och mådde bättre, blev lite klarare i huvudet. Herr L kallade det för ’Anhörigdropp’ och tyckte det var helt onödigt. Pappa är rädd för doktor L. Rädd också för att han och familjen har visat att vi vill att han ska vara någon annanstans – att han ska straffas för det. Jag antar att det måste finnas en mer nyanserad vård i livets slutskede. Där man ser den specifika personen och hans/hennes anhöriga och försöker skapa någon kvalitet i dessa sista dagar. För det är där vi är nu. Jag tycker detta är grymt och omänskligt. Och jag har ingen som helst möjlighet att påverka herr L. Han viftar bort mina argument. Jag kan inte tolka det på något annat sätt än att min pappa under den sista tiden av sitt liv ska sitta inspärrad på ett ställe där han inte vill vara, aldrig velat vara. M, du måste hjälpa mig. Det känns bittert att min älskade pappa ska kränkas och förnedras på detta sätt. Han förtjänar det inte. Ingen förtjänar det. Med hopp om ett snabbt agerande. Det är bråttom. Du skriver att du inte lyckats nå sköters­kan ... det är så det är. De svarar aldrig på Hornstulls korttidsboende.” Två dagar innan pappa dog fick vi besked om att han kunde återföras till Stockholms sjukhem. Men då hade han redan gått in i den slutgiltiga koman. Jag skrev ett sista brev sex dagar efter att pappa dött: ”Ingemar Petri dog 15/10, förra torsdagen. På Hornstulls korttids­boende. Drygt 2 veckor innan skrevs han ut från Stockholms sjukhem. Han var inte tillräckligt sjuk för att stanna. Allt det här känner ni till. Hur pappa kände sig kränkt och lurad. Hur han försökte stanna kvar. Hur knäckt, sårad och ledsen han blev när ni tvingade bort honom. Mot hans och hans anhörigas vilja. Men sjuk var han. Och värre blev det. Snabbt. Nog bröt ni ner hans motståndskraft och vilja ordentligt. Redan andra dagen på korttidsboendet tvingades han vänta i 4 timmar på en sköterska. Som gav honom en Alvedon. En svårt sjuk cancerpatient i livets slutskede. En Alvedon? Sedan åkte han till SÖS-akuten. Redan andra dagen. För smärtor. Efter att ha väntat ytterligare timmar på en läkare denna gång. Jag ringde till SÖS. En sköterska där sa att han visade spår av vanskötsel. Vanskötsel? Efter 2 dagar? Sedan följde en lång och tröstlös kamp där jag försökte få tillbaka min pappa i vårdapparaten. Försökte återfå en gnutta värdighet till hans sista dagar. Jag skrev mejl till er. På korttidsboendet sa dom hela tiden: ’Detta är inget sjukhus!’ Som att jag hela tiden begärde det omöjliga. MEN om han inte kunde få vård där. Varför skickade ni honom dit? Vad är det för ett cyniskt spel med en människa? Jag hade hoppats att min pappa skulle få ett värdigt slut. Att det fanns nyanser i smärtlindringen. Kompetenta människor att tala med om alla rörelser som händer i livets slutfas. En balans mellan smärtan och vakenheten. Information om vad som händer. En plats för oss anhöriga. Närvarande personal. Kompetent personal. Utbildad vårdpersonal. Och det finns förstås sådana möjligheter. Men icke... I stället bröt ni ner honom och skickade honom till vanvård och förnedring. Ni är förstås inte skyldiga. Det finns aldrig någon som är skyldig. Nu är det för sent, alldeles för sent. Men jag håller er ansvariga för att ha lagt ett stort mörker över min pappas sista veckor i livet.”

Jag har aldrig sovit så mycket i mitt liv som efter pappas död. Sover och drömmer. Dag efter dag. Ibland tänker jag att det är mitt sätt att försöka vara nära pappa. Jag drömmer mycket, men aldrig om pappa.

Jag läser andras böcker om döden. Att förlora en make/maka, en mamma, pappa... Joan Didion, Simone de Beauvoir, Nils Claesson... Det är en egen genre. Läser Didion strax efter pappas död. Kanske är tidpunkten fel, men det blir för mycket litteratur för mig. Hennes stil står i vägen. Tycker bättre om Nisses bok, kantig, bråkig, på tvärs med pappa och uppdraget. En arg bok. På ett bra sätt.

Jag och Willy ser ”Det sjunde inseglet”. Pappa tyckte verkligen om den filmen. Och ville så gärna att Willy och Samuel skulle se den. Nu såg vi den och jag blev verkligen träffad av all den dödsångest som strömmar genom verket. Men jag blev nog mer berörd än Willy. Kanske för att den dödsångesten delvis är min egen.

Döden samlar, tänkte jag. Döden är en samlare. Jag sitter och skriver en berättelse om en person som tränger in i en författares lägenhet. Personen är en bitter, missunnsam författare som snokar, stjäl och kopierar. Nu när jag sett filmen slår det mig att den personen kanske är döden som studerar sitt offer en stund innan han fångar sitt byte. Till saken hör också att lägen­heten är min.

När pappa låg döende på HSB-Care vandrade jag mycket. Jag gick och gick. Kunde inte sluta gå. Om jag stannade fick jag hjärtklappning och frossa. Alltså gick jag kors och tvärs genom stan. Framför allt gick jag från mitt hem på Eriksbergsgatan till pappas rum på Hornstull. Först ner till Kungsträdgården, längs Skeppsbron och sedan backen upp till Hornsgatan. Just den där sista backen upp. I dag är pappa död. Det är vinter och jag går den där sträckan igen. Det är något drömlikt, overkligt över promenaden. Jag går i ett minne. Träffar Magnus Dahlström. Han ser glad och befriad ut. Så går jag uppför den där backen och svänger upp på Hornsgatan. Solen skiner och snöflingor dansar i luften. Där ligger Hornsgatan framför mig. Hornsgatan är dödens gata. Ingen annan gata kan framkalla samma ångest hos mig. Denna gata som jag gick varje dag. Hela vägen bort till pappa.

Sonen

Kristian Petri är född 1956. Han är regissör och manusförfattare bakom flera svenska filmer och tv-serier samt författare till en rad novellsamlingar och reportageböcker.

Kristian Petri arbetar för närvarande med en dokumentär långfilm om hotell och med den nya romanen ”Träsket”, som ges ut i vår.

Texten utgörs av valda stycken ur ”M” – en längre text som i dag ges ut som e-bok av förlaget Autor Eter.