Kultur & Nöje

”Kristina Hultmans kritik är ­häpnadsväckande fri från substans”

Kristina Hultman levererar svepande ­anklagelser till höger och vänster, men ­backar inte upp dessa med ett enda ­argument. Det skriver författaren och ­journalisten Dan Josefsson i ett svar.

Kristina Hultman anklagar mig och Hannes Råstam för att ha ”duperat medierna” till att tro på ”myten om Sture Bergwalls oskuld” (DN 5/3). Hon hävdar att vi skapat en ”konspirationsteori”, som vi lömskt salufört genom att låta oss intervjuas – av kvinnliga journalister. Dessa har enligt Hultman varit ”påfallande grunt pålästa”.

Till den okunniga skaran räknar hon bland andra SVT:s tidigare utrikesreporter Marika Griehsel, samt programledaren Camilla Kvartoft från Veckans Brott och tidigare Studio Ett. Griehsel och Kvartoft tillhör Sveriges främsta journalister. Hultman avslöjar inte vad de gjort för fel. Bara att de har varit ”okritiska”.

Trots Hultmans hårda kritik mot sina kvinnliga kollegors påstådda kunskapsbrist framgår det tydligt av artikeln att hon själv inte gjort någon research alls. Hon levererar svepande anklagelser till höger och vänster, men backar inte upp dessa med ett enda argument. Hultman antyder oblygt att Sture Bergwall egentligen är skyldig till mord. Detta trots att tio åklagare och 18 hovrättsdomare har friat honom i en fem år lång resningsprocess.

Den processen avslöjade att det aldrig existerat några bevis mot Bergwall, och att tingsrätterna dömde honom därför att de vilseleddes av polis och åklagare. Genom att tala om ”myten om Sture Bergwalls oskuld” dömer Hultman ut hela den här resningsprocessen som felaktigt. Hon ger dock inte ett enda exempel på vad hon anser gick snett. Ingenting i artikeln tyder på att hon känner till innehållet i resningsdokumenten.

Hultman påstår vidare att det skulle råda ett ”tabu mot att ställa motfrågor” vad gäller min bok ”Mannen som slutade ljuga: berättelsen om Sture Bergwall och kvinnan som skapade Thomas Quick”. Hon hävdar att ”priset för att säga emot har blivit väldigt högt”. Några belägg för att det är så ges inte. Hon beklagar sig över det positiva mottagande som boken fått: ”I stället haglar priserna över Dan Josefsson, vetenskapssamhället backar upp, och allt som kan bli pinsamt och skamfyllt undviks noga” eller ”sållas bort”. Det är sant att ”vetenskapssamhället” reagerat mycket positivt på min bok. Att Hultman inte ser detta som ett kvitto på bokens trovärdighet, utan som något slags belastning, stämmer till eftertanke. Tror hon över huvud taget på empiriskt vetande?

Märkligt är också att hon inte bjuder läsaren på ett enda exempel på de ”fakta” som ”undviks noga” eller ”sållats bort” i min bok. Varför hon väljer att hålla sådana centrala uppgifter för sig själv får vi inte veta.

”Som alltid är det bäst att gå till fakta” skriver hon dock uppfordrande till sina ”grunt pålästa” kvinnliga kollegor. Man måste ”gå till botten med hur det faktiskt ligger till”. Detta råkar nu vara exakt vad jag, Jenny Küttim och Hannes Råstam har gjort. Jenny och Hannes lyckades med sitt fullständigt briljanta researcharbete initiera en resningsprocess som blev ett segertåg för förnuftet.

Mitt eget arbete bygger också på en omfattande research. I ”Mannen som slutade ljuga” beskriver jag i detalj hur det gick till när Margit Norells ovetenskapliga idéer om bortträngda minnen och regressionsterapi influerade polis, åklagare, försvarsadvokater och domstolar. Boken bygger till stora delar på direkta citat, och jag redovisar mina källor i över 500 fotnoter och 300 referenser. Jag intervjuar en stor grupp personer som själva var med på Säter eller tillhörde Margit Norells sektliknande grupp. Jag läser Birgitta Ståhles anteckningar från psykoterapin, hela Bergwalls tjocka journal, Margit Norells bevarade korrespondens, det 700 sidor långa manuskriptet till hennes tänkta bok om fallet Quick och dessutom alla förundersökningarna, med sina hundratals förhör och promemorior. Jag studerade psykoanalysens historia och spårade Säters idéer tillbaka till 1890-talet.

Det tog mig ett och ett halvt år att ”gå till botten med hur det faktiskt ligger till”, och alla som läst boken vet att resultatet minst av allt är en ”konspirationsteori”. Jag visar att gruppen runt Thomas Quick blev offer för en ovetenskaplig tro på att seriemördare kan ”tränga bort” minnena av sina mord. Detta skedde till stor del tack vare minnesexperten Sven Å Christianson, som upplevde sig vara Margits Norells andlige ”son” samtidigt som han agerade expertvittne i rättegångarna.

Kristina Hultman påstår att hela detta arbete, liksom Jenny Küttims och Hannes Råstams arbete före mig, är förljuget. Det vi har ägnat oss åt är istället att ”dupera medierna”. Och detta påstår hon utan att ge något enda exempel på var felen skulle ligga. Hela hennes kritik kokar ned till att kvinnliga journalister är ”okritiska”.

Hultmans häpnadsväckande substanslösa artikel bekräftar det vi redan visste: Den som i dagens kunskapsläge vill försvara Säters terapeutiska idéer, och de åtta upphävda domarna mot Bergwall, står spritt språngande naken i offentligheten. Hultman försöker med sin text av allt att döma sprida en ideologiskt betingad tro på en viss terapimetod, som hamnat på dekis i och med Quickskandalen. Det kan hon naturligtvis försöka göra. Men några argument har hon inte. Den som sprider myter om Thomas Quick är därför ingen annan än Kristina Hultman själv.