Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

Samhället gör oss alla till rättshaverister

Foto: Helena Davidsson Neppelberg

Kundmentaliteten riskerar att förvandla allt fler medborgare till rättshaverister. Kristofer Ahlström påminner om att en samhällelig tvångströja lätt kan förväxlas med en offerkofta.

Gatan bredvid min hade ingen början. Alltså bokstavligt så, eller numeriskt då: jag bodde på Lilla Essingen och parallellgatan började inte med nummer 1. Det fanns en fastighet där, som bland annat anordnade retreats i kristen regi, men det första numret var 3. Tvärsöver gräsmattan låg nummer 2, och sedan fortsatte det så växelvis, 5, 4, 7, 6, uppför kröken i backen. Men i gatans begynnelse fanns ingen etta. För mig var det ett lätt irritationsmoment, ett litet systemfel som jag kunde tvångstänka på under mina kvällspromenader längs den.

Förra veckan åtgärdade någon felet. På eget bevåg uppdaterade en man gatunumren med egenhändigt kartongklippta siffror. Men han hejdade sig inte där. Även vägskyltarna på ön korrigerades. Lägenhetsnummer och vindsförråd ändrades. För att förbättra tvättstugan i fastigheten kopplade han in varmvatten i maskinerna så att de förstördes.

Läs mer: Ändrade siffror på hus – sägs upp från kontrakt

En rätt hemsk historia, mannen vräktes sedermera från sin lägenhet, han blev ett tecken på den ökande mängden medborgare som egenmäktigt rättar det som anses fel. I förra numret av Tidningen Vi intervjuas flera anställda inom offentliga sektorn om det ökade problemet med rättshaverister: ”Mejlen är långa och kan ha massor av paragrafer. Vissa kan ringa flera gånger varje dag. Tonen är ofta angripande.”

Handläggare går på knäna, socialsekreterare mals ner. Man nämner fallet med "Kalmarkvinnan”, vars begäran om att få ut allmänna handlingar var så påfrestande att kommunen tvingades anställa en person med enbart detta som arbetsuppgift.

Själv har jag utvecklat en pavlovskt betingad skräck för handskrivna brev i mitt postfack.

En snabb sökning i mediearkivet ger flera exempel på tunga missbrukare av offentlighetsprincipen. Mannen på Värmdö som begärde att få ut samtliga handlingar som inkommit till kommunen sedan 2015, vilket innebar cirka 17 000 dokument som vart och ett måste sekretessprövas. Eller internen som krävde att Kriminalvården skulle lägga ner hela anstalten eftersom han inte fått sin post. Nyligen släppte Brottsförebyggande rådet en rapport där rättshaverister framhålls som en ökad belastning för myndighetspersoners arbete.

Man ser det framför sig: en här paragrafryttare till storms, i fladdrande mantlar hopsydda av utbegärda offentliga handlingar, mötesprotokoll, medborgarförslag och utfärdade bygglov.

Själv har jag utvecklat en pavlovskt betingad skräck för handskrivna brev i mitt postfack. En viss typ av omisskännlig, lätt lutande handstil. Inte sällan kommer de i formen av vykort, med idylliskt pastorala motiv på framsidan – en blomstrande sommaräng, en kalkvit kyrka framför koboltblå himmel – medan baksidan myllrar av olycksdigra bokstäver i miniatyr. För att inte tala om Twitteranvändare med beskrivningen ”Före detta socialdemokrat”. Jag säger inte att alla före detta socialdemokrater är kverulanter, men min personliga upplevelse pekar ändå på en överrepresentation i den demografin.

Man kan lätt tro att det handlar om narcissism, en enmansshow där alla ska samlas kring rättshaveristens behov. Men ofta grundar sig deras engagemang i en enkel kollektivistisk princip: Rätt ska vara rätt, för alla likadant.

En rättshaverist anser sig ofta stå i allmännyttans tjänst. Fråga inte vad ditt land kan göra för dig, fråga hur du kan lösa Palmemordet åt det.

Läs mer: Fem rättshaverister vi minns från vita duken

Inga jämförelser i övrigt, men jag tänker på vad Ulf Lundell skrev i en av sina insändarilskna artiklar på Aftonbladets kultursidor (13/4 2016) om kampen mot tornbyggandet på Kivik art centre: "I mitt jobb ingår att ifrågasätta detta samhälle. Jag ska ha ögonen på fulspel och oegentligheter.”

Den lilla människans kamp mot det likgiltiga samhället. Det är inte konstigt att man hamnar i de tankarna. Till stor del har kulturen fostrat oss till det. Sedan Don Quijote slogs mot väderkvarnar för 412 år sedan har han varit symbolen för hjälten i kamp mot en övermäktig fiende. Och på samma sätt som Quijote blev hjärntvättad av riddarromaner tills ”hans hjärna torkade ut” av att läsa dem, så har vår egen tids kulturverk programmerat oss att hylla alla korsfarare mot systemet. ”Network”, ”Erin Brockovich”, ”Insider”, "Sammansvärjningen”, "Gökboet”, ”Larry Flynt – skandalernas man”; för att nämna några exempel på envisa underdogs som ställs i rebellskapets rampljus.

Dramaturgin är så inskärpt i oss att en person som utmålar sig som etablissemangets fiende kan röstas fram till president för världens största demokrati.

För vad säger kulturen om de personer som lägger sig platta för systemet? Då har vi Kafkas ”Processen” som facit, där den rättssvage medborgaren ”sticks ner som en hund” utan att våga protestera.

En gång hamnade jag i clinch med staten då jag var några dagar försenad med en företagsskatteinbetalning. Det var en förfärlig upplevelse. En byråkratisk fribrottning där jag hela tiden fastnade i nya grepp: avslag på överklaganden, utdragna handläggningstider, ansiktslösa autosvar.

Och sedan: ångestreprisen i maggropen varje dag i väntan på ett myndighetsmärkt fönsterkuvert på hallmattan. Och sedan: frustrationen och uppgivenheten. Det tog ett halvår att utreda och besvarades till slut i ett par korta, kanslisvenskt färdigformulerade rader.

Avslag, givetvis.

Jag tänkte: kanske är det så här man blir rättshaverist. Kanske finns det latent inom oss alla. Jag pratade med Fredrik Backman om det, författaren som gestaltat den kanske kändaste av dem: en man som heter Ove. Backman säger att Oves popularitet i grund och botten kanske beror på att många känner igen sig själva i honom, att han är mänsklig: ”Att man måste få tycka att någonting är viktigt, någon gång. Att allt inte bara kan vara en förlöjligande axelryckning och en ironisk kommentar på Twitter. Att man måste få kämpa för sina principer ibland också. Och att det inte betyder att man är en ond människa.”

Det finns givetvis gradskalor i helvetet. En människa med civilkurage kan bli rättshaverist kan bli rabiat rabulist. I de allra värsta fallen ingår ofta ett bakomliggande trauma; ångest- eller vanföreställningssyndrom. Vissa av dem löper hela linan ut och blir terrorister, som Bombmannen Lars Tingström eller Unabombaren Ted Kaczynski.

Det är problematiskt att samhällsomvandlingen i allt större utsträckning serieproducerar rättshaverister genom att göra medborgarna till kunder. Då är det inte konstigt att de också börjar agera som kunder: ställer krav, ibland orimliga, ibland på gränsen till utpressning. Val av elleverantör, mobiloperatör, fria skolval – Kunden Har Alltid Rätt.

Att vara missnöjd kund slår helt enkelt mycket hårdare än den gamla rättshaveristiska insändarsignaturen ”Missnöjd skattebetalare”. För om något har internet lärt oss att kundmakten är absolut. Facebookgrupper, Twitterstormar, digitala drev, betygsaktioner; så ser nätaktivismens nya arsenal ut, och den har visat sig ruskigt effektiv för att få företag att vända tvärt i blind goodwill-panik.

Läs mer: Nätaktivisternas nya vapen – betyg

Men det finns en märklig paradox i allt det här. Både myndighet och rättshaverist står enade i att utan regler skulle anarki uppstå. När jag själv stångades mot Skatteverket såg jag likheterna: hur myndigheten biter sig stenhårt fast i sina paragrafer, empatilöst besatt av principer och millimeterrättvisa, vägrar lyssna på förmildrande omständigheter.

I en intervju med en person (Göteborgs-Posten 17/12) som kämpar mot socialtjänsten ställer reportern den insinuanta frågan ”Är du bekant med begreppet rättshaverist?” varpå han svarar: ”Socialtjänsten är också rättshaverister. De vill ha rätt till varje pris.”

Exakt samma slutsats dras i Charlotta von Zweigbergks Augustnominerade ”Fattigfällan” där en kvinna glider genom maskorna i det sociala skyddsnätet och tvingas kämpa för sin överlevnad mot diverse myndigheter. Hon ”kan inte begripa den här nitiska ivern” hos förvaltningsrätten.

Man ska inte förringa ämbetsmännens ångestpåslag och utbrändhet som orsakas av rättshaverister. Men man får också minnas att rättshaveristen är en människa, vars offerkofta till slut blivit en tvångströja. Och att den människan kanske bor inom oss alla, slumrande, i väntan på tillräckligt jobbiga omständigheter.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.