Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

Kristofer Ahlström: Tove Lo vågar visa tomheten efter framgången i ”Sommar i P1”

Foto: SR

För några år sedan intervjuade jag artisten Tove Lo, då på gränsen till det stora genombrottet (hennes, inte mitt). Jag minns att hon låg tvärsöver skinnfåtöljen på skivbolagets kontor med benen korsade över det bulliga armstödet, det var en avslappnad stund, hon berättade att hon fått tillsägelsen att hon måste bli bättre på att parera frågor, liksom inte vara så där naket uppriktig.

Samma formulering återkommer i början av hennes sommarprat: önskan från skivbolagen att hon ska medietränas i stället för att vara så rakt på sak. Men det vore att svika den artistpersonlighet som med hiten ”Habits (stay high)” skapat en nationalsång för alla som någon gång bearbetat förlorad kärlek med självmedicinering, genom en cykel av rus och bakrus, i tvära kast mellan eufori och apati.

Frispråkigheten genomsyrar även sommarpratet (”Jag heter Tove Lo och jag skäms inte” inleds det manifestlikt), om än med den alltid kliniska, nästan nollställda satsmelodin som hör programmet till.

Lyssnar man sig förbi den får man en rotlös resa genom barndomens formgivande händelser. Det är en skapelseberättelse liknande tusentals tillfällen i fiktionen, men ändå, eller just därför, viktig att höra från verkligheten: att alla kan hamna i svarta hål, självskada sig efter den första kärlekskraschen, dränka sorgen tills man nästan drunknar, lida av ätstörningar. På klassiskt sommarpratsmanér finns givetvis succén inbyggd – den eviga ”först gick det dåligt, sedan gick det bra”-dramaturgin – men den rena lyckan förblir utom räckhåll.

För det är på andra sidan genombrottet som berättelsen blir riktigt intressant. Då handlar det om självtvivlet, tomheten, att fortfarande vackla efter att drömmen uppfyllts. Kraven på sig själv, rädslan för ansvar, att svika andra, att aldrig våga lita fullt på någon. Att först ha gjort sina föräldrar besvikna för att man inte var normal under uppväxten, och sedan svika på nya sätt när man blivit framgångsrik – inte höra sig tillräckligt ofta, inte leva som de önskat.

Det är lustigt nog i skildringen av det som väldigt få personer har uppnått som hon kommer närmast lyssnaren.