Kanske kan ordet älska i gamla klyschan att man måste älska sig själv för att älska andra här rakt av bytas ut mot hat. För, konstaterar kritikerna unisont, Norén är en fena på att spy förakt och än mer negativa känslor över folk och fä. Omkring sig, men framför allt över sig själv.
"Lars Norén sparkar åt många håll men är ändå svårast mot sig själv", skriver Gefle Dagblads kritiker förlåtande.
Vilket öppnar för en reflektion från Aftonbladet: "... det är också som om dagboksformen inbjuder läsaren till att döma, eller förlåta. Antingen eller. Det direkta, snabba och råsubjektiva frånsäger sig allt ansvar".
Flera kritiker betonar att personangreppen, det svarttungade skvallret om journalister och annat löst folk, är något de inte nämnvärt fäst sig vid. Synd bara, skrivs det, att det myckna skandalsnacket inför boksläppet skymmer den verkliga storheten.
"Norén bestänker de kulturella, politiska och massmediala härskarkasten med saltsyra som vore det vigvatten från helvetet", som Göteborgs-Postens skribent uttrycker det. Och pekar, han med, på att Norén samtidigt slänger en fet skopa ovett och förakt över sig själv.
"En lukt av skit", sammanfattas boken av Helsingborgs Dagblad. Där uttrycks besvikelse över att dagboken inte innehåller nycklar till Noréns textskapande. Men kritikern rörs av jagpersonens barnslighet: "Fast han är över 60 syns barnet i honom så tydligt att det ibland blir rörande".
Just det småaktigt lättstötta och hämndlystna i Noréns sidor har kritikerna tagit till sina hjärtan. En intensivt levande människa träder fram, skriver Östersunds-Posten: "Lumpen och nedrig när han känner sig trängd, löjlig och småsint när det går honom emot - och storsint och kärleksfull mot både kollegor och anhöriga som han tycker om".
Ja, Lars Norén är en människa på gott och på ont, resoneras det på kultursidorna. Norrköpings Tidningars kritiker drabbas av ett "slags ömhet för människan".
Men lika skönt som det kan vara att luta sig mot någon annans nedrighet, lika obekvämt är det att ruskas om i sitt jordeliv. För det är vad flera kulturskribenter vittnar om - att de är uppriktigt skakade av boken.
"Det är en av dessa böcker som bränner i en som en svetslåga och som ropar till en likt en diktrad av Rilke - "Du måste ändra ditt liv".", står det i Sydsvenskan. Där recensenten samtidigt och motstridigt fylls av små delar befrielse och andakt.
Men en fråga som rapas upp igen och igen: Hur i hela friden har Lars Norén någonsin haft tid att skriva bokens styvt 1.600 sidor? Människan far ju runt som en skottspole mellan olika uppdrag, ut till sitt renoveringsobjekt till hus på Gotland och tillbaka för att låta de gallbemängda påhoppen ta vid igen. Med mycket mera.
Minst blidkad ter sig Expressens kritiker, och uttrycker hjärtlig empati med de uthängda som "far mest illa av hans behov av att bygga sitt narcissistiska monument av förnekad självömkan".
Det Norén egentligen vill ha, tolkar recensenten, "är ett riktigt rejält martyrium, som Jesus. Han vill bli hatad, utstött, korsfäst, en paria, en outsider, han vill kunna peka ut Pontius Pilatus. Det är då han skriver som bäst, det är i utanförskapet han finner sin inspiration, sin identifikation, sin drivkraft, sin livsmening i ett liv som i övrigt saknar mening".