I ett pressmeddelande jämför Patrik Axelsson, Rockpartys ordförande, denna utsålda Hultsfredsfestival med revanschåret 1988. Jag påminns också om den festivalen, men inte för att arrangören tjänar pengar efter en fjolårsförlust - utan för att det mesta är ångestframkallande på samma vis som 1988. Då var jag 15, nykter för att jag inte hittat någon som kunde köpa ut, och rädd för monsterpunkarna som eldade upp sitt tält mitt i natten för att sedan resa en flagga med texten "Juha Åmsele Tour 88 - Graveyard Party".
Nu är jag 32, nykter för att jag arbetar, och rädd för att ungdomarna ska dö av dålig hygien.
Stämningen är lika sluskig och bonnig som för sjutton år sedan. Unga män skriker "visa pattarna" åt kvinnliga artister (då Lolita Pop, nu The Donnas), en obegriplig buskisfigur uppträder på största scenen (då Kurt Olsson, nu Allram Eest), de unga männen super sig från bar-överkropp-stadiet, via apstadiet, till bar-underkropp-stadiet - och en makalös spelning med ett industriband (då Nitzer Ebb, nu Nine Inch Nails) gör det hela uthärdligt.
Eftersom hårdrock visat sig vara ett kommersiellt säkert kort för Hultsfredsfestivalen kommer den nog att fortsätta vara metallisk. Jag har inga problem med det. Hultsfred skiljer sig i alla fall från den andra stora hårdrocksfestivalen genom att boka hyfsat aktuella artister. På Sweden Rock är de flesta banden så gamla att de tar sig dit med färdtjänst.
Det blev alltså en skitig och brutal Hultsfredsfestival. Bristen på rap och dansmusik har varit så alarmerande att det alternativa hiphoppartyt Hoodsfred arrangerats i två Stockholmsförorter. Raplegenden Snoop Dogg gör visserligen ett hyfsat framträdande (jämfört med hur trött han brukar vara på scen) men fähunden från Long Beach känns bara briljant när han dyker upp på filmduken bakom The Tough Alliance. Göteborgarna mimar om honom i sin låt "Take no heroes" samtidigt som han uppträder hundra meter därifrån.
- Where my real niggas at? frågar Snoop.
De stannade i Rinkeby. Dit åker jag också nästa år.