Kroppsliga egenheter, sjukdom och läkare utgör outsinliga källor till tv-produktion. Tänk ”House”, ”Grey’s anatomy”, ”Doctors”, ”Scrubs”, ”Nip/tuck”, ”Cityakuten”, ”Sjukan”, ”Sjukhuset”, ”Fråga doktorn”, ”Skärgårdsdoktorn”. När du läser detta filar några programutvecklare på satsningar som Förortsdoktorn, Badrumsdoktorn och Doktor Bellman.
Man kan plocka fram snart sagt vilket format som helst; stoppar man in sjukdom, kroppsfixering och läkare har man en potentiellt framgångsrik plattform.
Sedan gäller det att staga upp den.
I SVT sänds på tisdag det sista avsnittet i serien ”Dr Åsa”. Det är snyggt producerat. Klippen är smarta. Ämnena är väl valda och idéerna är för det mesta kluriga.
Egentligen har jag inte heller särskilt mycket emot programledardoktorn Åsa Vilbäck. Hon verkar ha talang. Men det är något med det hon säger och hur hon säger det. Det blir inte Snillen spekulerar när hon talar till oss, det blir en gymnasieredovisning (om än på MVG-nivå).
Hon ler lite för ofta, och man märker lite för tydligt att hon tänker mer på frasering och kameravinkel än på alla fascinerande rön hon presenterar för oss. Följden är att intervjuerna med experter känns som höjdpunkter i programmen.
På onsdagar går ”Diagnos okänd” i trean. Det funkar betydligt bättre av flera skäl. För det första är programidén betydligt smalare: Här ska ett team lösa patologiska deckargåtor hos patienter som ofta mått dåligt i åratal utan att sjukvården lyckats hitta felet. Men också här intar en läkare programledarrollen – med den skillnaden att Stefan Branth aldrig kliver ur sin läkaridentitet. Han förklarar vad som sker för en intervjuare utanför bild, och han gör det som till en vuxen patient på mottagningen.
Det enda jobbiga är alla avbrott, reklamkanalernas förbannelse. De följs av omtagningar och upprepningar som i någon mån tar ner det seriösa intryck jag just hyllat. Men på det hela taget funkar det.
Vad visar då den här jämförelsen? För mig visar den i första hand att ingen hypersmart programidé i världen kan förlåta en svajig programledare.
”Dr Åsa” är inte så lite gjort efter mall från Fredrik Lindströms rosade ”Värsta språket” – klippen, det personliga tilltalet, de kluriga idéerna med snack med folk på gatan, grafiska lösningar. Men Fredrik Lindström brann ju för sitt ämne. Varje gång han tog till orda mellan de fantasifulla formdetaljerna lystrade man lite extra: Vad ska han nu plocka fram för fonologiska ess ur sin idiomatiska rockärm? Åsa Vilbäck har inga ess att plocka fram.
En sak till!
Det finns ingen skådespelare i galaxen som kan spela loser trovärdigare än Kjell Bergqvist. Sättet han flackar med blicken, det där extra dräpande giftet i hans små spydigheter. Hur gör han?