Vi var ett par hundra aktivister som kedjat fast oss. Delegaterna fick ta en annan väg ut. Vi satt framför det inglasade komplexet och ropade högt, upp mot en tung Berlinhimmel: ”No more bla bla bla – action now!”
Året var 1995.
14 år, lika många toppmöten, ett Kyotoprotokoll, miljoner förhandlingstimmar, miljarder ton koldioxid och oräkneliga klimatkatastrofer senare, med bara veckor kvar till Köpenhamnsmötet, går samtalen om det största hot vi någonsin har upplevt inte framåt. De går bakåt. USA visar vägen: man vill skippa det där med bindande utsläppsminskningar. Man vill låta varje nation bestämma själv. Men framför allt ska
u-länderna åta sig att skära ner sina utsläpp – medan i-länderna ska kunna avstå från minskningar på hemmaplan, utföra dem i valfritt u-land i stället och betala för tjänsten. Låt marknaden och den fria viljan styra.
På den förhandlingsrunda i Bangkok som avslutades i helgen stod det klart att ett har förändrats sedan Barack Obamas tillträde: USA spelar nu rollen som de rika ländernas vägvisare. EU följer efter, under svenskt ordförandeskap. Som en enad kolonn marscherar den globala uppvärmningens skapare i kampen för business-as-usual.
På andra sidan utstöts ett utdraget diplomatiskt raserivrål. I Bangkok gick 130 u-länder till samlat angrepp mot USA, EU och övriga rika länder för deras försök att pressa förhandlingarna bakåt, mot ett avtal som skulle vara ännu lösare än Kyotoprotokollet: en ordmassa utan någon som helst praktisk betydelse. Med en mun krävde de verklig handling nu – så mycket som vetenskapen kräver, så tungt som i-ländernas historiska ansvar väger och i så stor skala som världens rikaste faktiskt förmår.
Skälen är goda, ibland rent personliga. Mitt under samtalen i Bangkok fick en filippinsk förhandlare beskedet att hennes hem spolats bort i de värsta översvämningarna i landets historia.
Således kommer frontlinjen att löpa rakt genom det inglasade Bellakomplexet i Köpenhamn. Sällan har rika och fattiga länder frontalkolliderat på samma sätt, och aldrig har så mycket stått på spel.
Det gör det viktigare än någonsin att samlas utanför. De svagare parter som kämpar för sitt liv på insidan kommer att behöva stöd. Inte många år lär dröja innan yngre generationer vänder sig om och frågar: Vad gjorde du i Köpenhamn?