De kristna och de röda. Nu tar kyrkan itu med världsfrågorna.
Dagens marxister har blivit kristna. I sin aktuella ”From Marxism to Post-Marxism”? (se DN 24/4) spanar Göran Therborn in denna ”den mest förvånande” av trender: Terry Eagleton sjunger evangeliets lov. Slavoj Zizek upphöjer Paulus till en ikon jämbördig Lenin. Michael Hardt och Toni Negri helgonförklarar Franciskus och liknar klassisk syndikalism vid Augustinus ”Om Gudsstaten”. Exemplen kan mångfaldigas; ett ledande förlag i genren ger nu ut en serie på fem volymer om västmarxismens rörelser mellan himmel och jord.
Jag ropar inte halleluja. Jag har svårt att se vad nämnda figurer kan bidra med till en radikal samhällskritik för 2000-talet. I mina ögon framstår det snarare som ännu ett av västmarxismens åldersbesvär: som ung koncentrerade den sig på saftig materia – kropp, arbete, natur – men som gammal, ledbruten och dan har den försjunkit i estetik, litteraturteori – och nu teologi.
Det har en del att göra med den smärtsamma skilsmässan från arbetarrörelsen. Det liknar idealism: en klassisk marxistisk dödssynd. Framför allt är det ett för tidigt farväl. Varför denna himmelsfärd när så oändligt mycket återstår att uträtta på jorden?
Men så går jag på ett möte i Köpenhamn. Det är dags att planera demonstrationerna inför vad som kan bli århundradets viktigaste toppmöte: i december samlas världens ledare för att förhandla fram efterträdaren till Kyotoavtalet. Insatserna kunde inte vara större.
I församlingen sitter två kvinnor bredvid varandra: en från Kommunistiska partiet, en från Folkekirken. Den senare är avgjort den vitalare av de två. Hon driver mötet framåt, kräver en bred manifestation, manar till en snabb budkavle om ett rättvist och radikalt klimatavtal.
I Sverige är det likadant. Tillsammans med Klimataktion – en dvärg i sammanhanget – har Svenska kyrkan initierat massmobilisering till Köpenhamn. Och jag tänker på flyktingmottagningen, Palestinafrågan, skulderna, biståndet … Therborn noterar att ”ett seismiskt skifte har ägt rum i delar av kristenheten”: de har blivit ”socialt progressiva”. Den kyrka som nyss hatades som en mätt överhet uppträder allt oftare som en törstig underhet.
Ur det perspektivet är de rödas fraternisering med prästerna ingen himmelsfärd. Det är en medvandring på jorden. Idealismen företräds numera, tvärtom, av de hårdnackade ateisterna: de som motsätter sig alla tecken på religion.