Anpassning är signalordet. Klimatforskare börjar misströsta.
Vad ska norrmännen ta sig till utan snö? Det gnistrande vintertäcket är inte så mycket en materiell som en kulturell nödvändighet: i snön klär sig den norska folksjälen. Hur ska den klara sig när fjällen och kullarna ligger bara? Jag lyssnar på en mjölkvit professor från Oslo universitet som resonerar kring norrmännens möjligheter att anpassa sig. De kan, till exempel, bygga snömuseer eller ordna snöfestivaler för att hålla sin snöidentitet vid liv. Eller varför inte konstruera inomhusarenor med artificiella skidbackar, som i dagens Dubai?
Medan professorn talar kliver en klunga kostymerade män in och sätter sig i första raden. De är ambassadörer för små önationer och lågt liggande länder – Kap Verde, Maldiverna, Surinam – och de är alla svarta. De kommer från en annan värld. För dem betyder en uppvärmning som rullar ihop det norska snötäcket ett hav som sveper in deras territorier. För dem är det inte några sentimentala naturvärden som försvinner. Det är marken de står på. Hur ska de kunna anpassa sig till det?
Anpassning är signalordet för dagen. I förra veckan samlades ett tusental forskare till konferens i Bonn, arrangerad av nätverket International Human Dimensions Programme on Global Environmental Change, och kantringen var tydlig; det talas allt mindre om utsläppsminskningar, allt mer om anpassning. I takt med att klimatforskarna ser tillfället rinna oss ur händerna – utsläppen fortsätter att stiga, tvågradersmålet liknar mest en dröm, tröskeleffekterna i jordsystemet rycker närmare – skiftar fokus till hur vi ska kunna leva med det oundvikliga.
Inte för att en räddningsoperation är omöjlig. Forskare efter forskare bedyrade att en stabilisering av klimatet, inklusive en sänkning av dagens koldioxidhalt, är tekniskt genomförbar. Men ingenting händer.
Ska vi då välja att anpassa oss? För somliga är den utvägen bekväm, tills vidare. Men under en session i Bonns gamla parlamentsbyggnad reste sig en indisk man och frågade upprört: ”Vilka är det som ska anpassa sig? Under vilken tidsram – 15 år, 50 år? Och sedan, när uppvärmningen fortsätter? Våra länder kommer att gå under!”
I slutändan kan, naturligtvis, ingen anpassa sig till en värld utan glaciärer i Himalaya, utan is på Grönland, utan regnskog i Amazonas ... Men business-as-usual är starkt, skenbart övermäktigt. Det tarvar en diskussion om en annan slags fråga: hur den fossila makten kan övervinnas.