Isarna smälter, skogarna brinner, växthuseffekten är här – och det är bara början. Vår livsstil är på väg att ställa till enorma problem för våra barn.
Det kommer att bli en del svettiga sittningar runt köksbordet om trettio år när vi ställs till svars: ”Var det verkligen nödvändigt att vi flög till Thailand två gånger per år?”
”Men vad kul vi hade det! Minns du inte det?”
Hur skildras då mänsklighetens kanske största prövning i barnböcker och filmer? Som en fest, växthuseffekten är livet på en pinne.
I Jörn Spolanders klimatbok ”Cykla, panta och rädda en isbjörn” återkommer en godmodigt leende isbjörn på bilderna. Men vad flinar den åt egentligen? Vi håller ju på att döda den. Isbjörnen borde vifta med ett basebollträ och vråla av ilska.
I ”Rädda planeten! 101 tips på hur DU kan rädda världen” är det käcka poser och krampaktiga leenden på bilderna, precis som i ”Miljö – så funkar det” som delas ut gratis till skolbarn av Svenskt Näringsliv. Till skillnad från Per Holmgrens och Torun Paulssons utmärkta ”Barn frågar om klimatet”. Vilken tror ni fattiga skolor väljer?
Även Hollywood har närmat sig frågan. Den animerade ”Happy Feet” handlar om smältande isar och utfiskning av haven, ett problem som löses raskt när filmens pingviner börjar sjunga och steppa. De är så söta att människorna upphör med sitt föraktliga beteende.
Oviljan att skrämma barn är knappast ny. På 50-talet var kärnvapen det stora hotet, i amerikanska informationsfilmer hukade sig leende skolbarn under bänkarna medan svampmolnet växte i bakgrunden. Vi skrattar åt dem nu, liksom vi kommer att skratta – eller gråta – åt dagens naiva skildringar av klimathotet.
Bara en sjuk människa vill se sitt barn gråta sig till sömns med huvudet fullt av klimatflyktingar, tipping points och döende regnskogar.
Men är det inte ännu värre att flina bort problemet? Avvägningen är svår, nästan omöjlig. Förlagens ängslan är tydlig. Ändå finns det de som lyckas.
När Lennart Hellsing och tecknaren Lars Munck tar sig an frågan i den märkliga ”Welams vädermödor” är färgskalan dov och dyster, många ser ilskna och rädda ut när herr Welam, mänskligheten inkarnerad, fiser ur sig växthusgas så att isarna smälter. ”Han äter vår jord vid sitt gästabudsbord. Vi önskar att djävulen tog’en.”
Med svart humor och återhållen vrede visar Lennart Hellsing och Lars Munck var skåpet ska stå.