Få saker är så lockande som doften av död och undergång. Att dö är en klassisk metod för att sparka liv i en tynande karriär, artister som dör klättrar på topplistorna, och döden sköljer bort alla problem. Man pratar om greenwashing, företag som försöker göra sig mer miljövänliga än de är, men deathwashing är minst lika effektivt. Michael Jackson gick, som Fredrik Virtanen skrev, från ”cirkusfreak till Michael Jackson på ett hjärtslag” och Amy Winehouses död lyfte henne från skvaller- till kultursidorna.
Men det är inte bara människor som slipper kritik och dränks i uppmärksamhet när de går under.
När barnkulturhuset Palatset nu sannolikt läggs ned är intresset betydligt större än när det öppnade. Artiklar om Palatsets nedläggning har varit i topp på SvD- och DN Kulturs hemsidor och twitter och facebook kokar av inlägg och länkar till bloggar som kärleksbombar Palatset. Debattartiklar skrivs och namnlistor fylls på.
Jag var på Palatset tre gånger med mina barn och tänkte: ”Fantastiskt ställe, men var är alla?”
Formuleringen ”Trots att vi haft nästan fulla hus sedan starten …”, från Palatsets vd och konstnärlige ledare i ett öppet brev, tror jag inte på. Palatset var inte särskilt känt utanför barnkulturkretsar. Förrän nu.
Att det borde ha varit känt är en annan sak.
Palatset var motsatsen till ljust och fräscht – inredningstrenden med öppna ytor och ljusa rum. Det Hogwartsliknande huset, gamla Riksarkivet, gav ett pampigt intryck. Det kryllade av mystiska små rum, en ljudstudio, biograf, ett enormt kostymförråd, källare, hångelrum och fotostudio. Det fanns så mycket att göra att man blev vimmelkantig. Och överallt – här var Palatset unikt, oftast lämnas besökare vind för våg när de betalat inträde – engagerad, kunnig personal. Aldrig påträngande, alltid där.
Palatset kritiserades av bland andra Sanna Lundell i Aftonbladet för inträdet på 120 kronor: ”Palatset är alldeles givet inte till för alla”. Men varför ska just barnkultur ständigt vara gratis, den reduceras till en fruktstund på dagis. Kultur kostar även om den får stöd av staten, men ingen klagar över biljettpriserna till ”Hedda Gabler” på Dramaten (380 spänn!).
Men mitt i hyllningarna ska man inte glömma att det fanns problem. Bland annat slog något fel i Palatsets marknadsföring, i sin Aftonbladetkrönika skrev Sanna Lundell: ”I kapprummet möts vi av alla barn som i alldeles för hög utsträckning har på sig Moncler-dunjackor, Sorrel-kängor och sådana där stickade mössor med en pälstuss mitt på.” Jag gjorde samma iakttagelse, med tillägget att även den beryktade KULTURVÄNSTERN och deras barn hängde sina nedspottade jackor där.
”Verklighetens barn”, eller vad nu Göran Hägglund skulle kalla dem, lyste tyvärr med sin frånvaro och det berodde sannolikt inte på biljettpriset, inträdet var inte dyrare än ett biobesök.
Palatset har nu gått i konkurs, och inga nya finansiärer finns i sikte. De fick bara fyra månader på sig att hitta en publik – och med det i åtanke fungerade det förbluffande väl. Men hoppet är inte helt ute. Ett barnkulturhus kan, till skillnad från en människa, faktiskt ta livet av sig, höra snacket efteråt och sedan återuppstå. Det vore oerhört sorgligt om det inte blev så.