”Det inte minst spännande med Heidenstam är att se hur dramatiskt hans aktier har rasat på litteraturens börs”, skrev Ulrika Knutson i Expressen i måndags, på dagen 150 år sedan Verner von Heidenstam föddes.
Också Per I Gedin, som för tre år sedan gav ut en stor biografi över Heidenstam, inleder sin bok defensivt: ”Om min generation läste Heidenstam sparsamt, så har läsarnas antal minskat ytterligare under de år som följt. Medan hans samtid ofta kunde långa stycken utantill, är det i dag ytterst få som överhuvudtaget läser honom.”
Men frågan är om det inte var ganska länge sedan Heidenstams börskurva slog i golvet, och om den inte nu är på väg att peka uppåt igen.
När Martina Lowden, författare född 1983, besöker gymnasieskolor runt om i landet, citerar hon gärna Verner von Heidenstam:
Där innerst i min ande bor en gnista;
att lyfta den i dagen blev mitt mål,
min levnads liv, mitt första och mitt sista.
Hon gled mig undan, tärde och förbrände.
Den lilla gnistan är min rikedom;
den lilla gnistan gör mitt livs elände.
(Det är för övrigt ur samma långdikt som också Göran Persson brukar läsa, med den välkända raden ”jag längtar stenarna där barn jag lekt”.)
När jag frågar Martina Lowden vad det är hos Heidenstam som hon gillar svarar hon: ”Precisionen i ordval, detaljerna, rytmen.”
2007 kom Verner von Heidenstams samlade dikter ut i pocket. Det var samma år som jag själv, motvilligt, plockade fram den gamle nationalskalden ur hyllorna, efter att en yngre poetkollega talat sig varm för hans dikter. Min bild av Heidenstam såg ut ungefär som Ulrika Knutson beskriver honom: ”konservativ, dammig och oläsbar”. Och visst finns där en del som dammar. Heidenstam är ojämn, i både dikt och tanke. Men i några av hans dikter finns en språklig klarhet som är alldeles frisk:
Ej livets röster längre mig förvilla.
Jag är så ensam som en man kan bli,
men klar är rymden, hög och vinterstilla,
och jag har glömt mig själv och vandrar fri.
Också Ann Jäderlund har på senare år vittnat om att hon läser mycket Heidenstam. Förra året kom Niklas Schiölers bok ”Begränsningens möjligheter. Svensk kortdikt från Heidenstam till Jäderlund”. Dessutom har ett flertal avhandlingar tillkommit. Så kanske är det dags att ta fram 150-årsjubilaren ur malpåsen. Lite oftare än bara på födelsedagen.