En annonskampanj från Humanisterna har väckt uppmärksamhet. Den vill tillhålla oss att inte tro på Gud. Det verkar rätt överflödigt i ett så sekulariserat land som vårt, är min första tanke. Den nästa blir: Är vi verkligen så icke-religiösa?

Kanske inte ändå, lyssna bara på P 1:s många program med livsfrågorna som grund. De hör verkligen till de lyssningsvärda. Själv kommer jag ofta oförhappandes in på sådant som ”Teologiska rummet” eller ”Människor och tro”. Och stannar kvar. Rösterna är för det mesta mycket radiomässiga, det vill säga tydligt artikulerande och tonfallet allvarligt och icke agg­ressivt. Och innehållet är angeläget, givetvis.

Inför sommaren har redaktionen för livsåskådning laddat extra. Här är redan ”Livet & Döden” med Eric Schüldt i gång, ett helt unikt program med den nakna, vanliga rösten som berättar om sitt livs djupaste erfarenheter, om sorg, om kärlek. Och så musikvalet, tonerna som understryker och för oss bort i tid och rum.

Nya, ännu inte startade serier heter ”Samtalet”, ”Olle och Gud”, ”Allvarligt talat”. Rubrikerna säger vad det handlar om: berättelser och sökande efter svar. ”Allvarligt talat” ska bland annat skötas av Kristina Lugn, en absolut radiofavorit hos mig. ”Olle” är den åtminstone i Stockholm uppmärksammade prästen Olle Carlsson, som fått blaserade innerstadsbor att söka sig till hans kyrka med dess ovanliga öppenhet.

Radion som själasörjare är inte ny, men den får nya former och fler program. Det säger något om vår tid, människor är inte religiösa i traditionell bemärkelse men de har stor aptit på de urgamla frågorna om varför vi finns och hur vi ska leva.

Flaggskeppet Sommar kan ibland ge sådan eftersökt själaspis, men det låter sig också inordnas i en annan stark strömning – aptiten på människor. Vi vill höra mer eller mind­re bekanta personer berätta också de banalaste barndomsminnen. Men vi vill också ha mer än rösten hos radions egna medarbetare. Det var i alla fall en av lyssnarönskningarna när radiocheferna svarade på frågor i Publicerat. En bylinebild på Eko-reportern eller programledaren på SR:s hemsida borde höra till, tyckte lyssnare.

Mats Svegfors, SR:s vd, vred sig lite lät det som. En del journalister har valt radion just för att de där inte behöver visa hela sig, alla vill inte bli igenkända på stan. Och det är inte enbart av blyghet, en del gör jobb som retar upp våldsamma och hotfulla personer.

Lyssna själv!

Till Sommar förstås.