Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Krönikor

Björn Wiman: Antisemitismen muterar, men behåller sitt väsen

I en uppmärksammad artikel i DN Kultur nyligen skrev 90-åriga Hédi Fried, överlevande från Förintelsen, att hon i dag för första gången sedan 1945 är rädd igen. Några dagar senare, på Förintelsens minnesdag, höll hennes lillasyster Livia Fränkel, 87, ett tal i Stockholms synagoga som var fylld till sista plats. Hennes budskap var glasklart, med en bitter bottensats av den senaste tidens verklighet:

”Jag ser ingen framtid för judiskt liv i Sverige.”

För oss som hörde det var det starka och förtvivlade ord. Någon kanske rent av tyckte att hon överdrev.

I dag tror jag inte att någon tänker så. Efter helgens terrorattack i Köpenhamn är det till och med osäkert om ett så stort och öppet möte ens kommer att kunna hållas i en europeisk synagoga igen, utan ännu mer rigorösa säkerhetskontroller.

De två terrorattackerna mot judiska mål i Paris och Köpenhamn har beseglat i blod vad många visste: att antisemitismen inte är en maskeraddräkt från det förflutna utan en levande kraft, oavsett om den uppträder i form av salongsantisemitismens till synes oskyldiga gliringar, i skepnad av det hätska Israelhatet eller som bärande komponent i den extrema islamismens mordraider.

Den gängse bilden av terrordåden i Köpenhamn och Paris är att de först och främst riktats mot den västerländska yttrandefriheten och därefter mot judarna. Den bilden är korrekt endast vad gäller det kronologiska förloppet. Judarna är inte ett sekundärt mål. Det har de aldrig varit.

Attentaten har riktat sig mot judarna och mot den västerländska yttrandefriheten.

I spåren av dessa attentat lider nu miljontals människor i den muslimska gruppen av ett fåtal fanatikers dödsdrift. Fler moskéer kommer att brinna. Så få gör så många så mycket ont.

Denna sanning får dock inte förmörka det faktum att det är judar som nu återigen mördas på gatorna i Europa – bara för att de är judar. Återigen skändas judiska begravningsplatser. Det mångtusenåriga judehatet bland Europas kristna befolkning har i dag ofta sitt starkaste fäste bland dem som har islam som religion, det traditionella våldet från nazister och högerextremister har överförts även till militanta islamister.

I detta finns en grym logik, helt i enlighet med antisemitismens särställning i rasismens historia. Antisemitismen har alltid haft förmågan att mutera, förnya sig och finna näring i nya omständigheter. Att världshistoriens mest systematiska folkmord finns på bara 70 års avstånd i tiden har hittills inte räckt för att cementera denna insikt. Det är obegripligt men likväl ett faktum.

I dag manifesterar stora delar av samhället sin solidaritet med de judiska offren. Förståelsen för judehatets dödliga sätt att verka blir allt mer utbredd. Genom århundradena har antisemitismen behållit sitt sanna väsen: förmågan att alltid placera judarna i den symboliska huvudrollen.

Kanske var det detta Livia Fränkel såg framför sig i Stockholms synagoga: hur skulden för framväxten av dagens trasiga, polariserade och våldsamma värld snart även den kommer att läggas på judarna. Det vore i så fall helt i enlighet med antisemitismens uråldriga sätt att fungera. Allting är alltid judarnas fel, och alltid av olika orsaker.