”Vi i Sjöstan har råd med egna böcker.” Så löd rubriken på en insändare i tidningen Södermalmsnytt i våras. Artikelförfattaren argumenterade med kraft för att biblioteket i Hammarby sjöstad i Stockholm borde läggas ner, eftersom det kostade för mycket pengar och hade för få besökare. ”Vi i Sjöstaden har dessutom råd att köpa egna böcker så varför inte satsa pengarna på något bättre?”, frågade sig skribenten, som för övrigt framträdde under signaturen ”Ensamstående 4-barnsmor som är trött på allt kulturflum”.
Inte långt från välmående Hammarby sjöstad ligger minst lika välmående Nacka, som i veckan blivit föremål för viss kulturdebatt, sedan DN berättat om hur kommunen står i begrepp att låta privata entreprenörer lägga bud på dess bibliotek. På ett av dem tillämpas redan i dag en snudd på surrealistisk princip, som innebär att slarvande låntagare slipper förseningsavgift om de som motprestation ”gör en deal” och lånar fem böcker (och på så sätt driver upp den inkomstgrundande utlåningsstatistiken).
”När det gäller våra bibliotek så skall ni hålla era skitiga små händer därifrån. Straffavgiften om det skulle misslyckas kommer att bli astronomisk”, skrev DN:s Jonas Thente i tisdags. Varför denna rödglödgade reaktion? Är Thentes med fleras vrede befogad?
Det får man nog säga att den är. I veckan kom – påpassligt – antologin ”Folkbibliotekens framtid?” (BTJ förlag) där en rad författare, journalister och bibliotekarier ger sin syn på bibliotekens uppgift i framtiden. Och folkbiblioteken tycks fortfarande ha en central plats i den kulturella offentlighetens folksjäl: författarna beskriver det omväxlande som lärdomstempel, intellektuell värmestuga, kollektivt minne, fostrande lekplats och ideologisk frizon. ”Demokratens skattkammare och despotens och furstens skräckkabinett”, sammanfattar till exempel Björn Ranelid.
En av de mest originella infallsvinklarna kommer från årets Augustpristagare Sigrid Combüchen, vars förslag på en ny sorts läsfrämjande verksamhet ser ut att ha direkt bäring på privatiseringsivrarna i Nacka: ”Jag tycker att man borde satsa på 25–55-åringarna, för det är de som inte utnyttjar kulturen, de är så upptagna med sina livspussel och sin karriär att de håller på att bli illitterata.”
Och bibliotekens roll som uppsökande folkbildare i all ära, men den paradigmatiska framtidsfrågan för biblioteksvärlden rör dess verkliga uppgift. ”Collection” eller ”connection” är frågan i antologin. Det vill säga: ska biblioteket även i framtiden vara en plats där det finns stora ansamlingar böcker och eller ska det snarare förvandlas till fräsig digital informationscentral?
Personligen tycker jag att den frågan är ganska enkel. Ska det finnas böcker på biblioteken? Finns det sprit på Systembolaget?
Man kan om inte annat påminna sig Jorge Luis Borges vision i ”Biblioteket i Babel”, novellen om det oöverskådliga bibliotek där all världens kunskap finns samlad men ingenting går att hitta. Frustrerande, förstås. Men frågan är om inte tanken på framtidens företagardrivna – och därför bokbefriade – bibliotek är ännu värre: Allt går att hitta. Men inget finns.