Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Krönikor

Björn Wiman: Betygsystemet som riskerar att skada en hel generation

Foto: LINA ALRIKSSON

”Har du en dålig dag just den dagen det är matteprov? Too bad.”

Härom helgen fyllde skolan i vårt område 100 år. Jubileet firades med en ”gammaldags” skoldag, en lördag då skolgården vimlade av förkläden, västar och sjaletter. Barnens lärare var utklädda till gamla tiders skolfröknar, som i stränga hårknutar serverade smörgås och mjölk, inspekterade ”smutsiga” fingrar och förvisade väl införstådda illbattingar till skamvrån. Förtjusningen hos de inblandade – elever, lärare och föräldrar – var inte att ta miste på.

Vad säger denna kollektiva performance om vår längtan efter skolan som stabil samhällsinstitution? De sista dagarna före årets skolavslutning nås jag av ett meddelande från en flicka som går i åttonde klass i en annan skola någonstans i Sverige, vi kan kalla henne Julia. Hon vittnar om ett stämningsläge långt från ljuva syrenkvistar och försommarens fria leenden. Hennes berättelse handlar om det nya betygssystemet, där den svagaste länken i kunskapskedjan avgör vilket betyg man får: ”Nu är de här bokstäverna en så viktig del av mitt liv att jag legat sömnlös flera nätter, stressat ihjäl mig och gråtit floder över dem.”

Julia understryker att hon tillhör de lyckligt lottade, att hon alltid haft lätt för att lära och aldrig behövt plugga i timmar för att klara ett glosförhör. Hon har tillräckligt höga betyg för att så småningom komma in där hon vill på gymnasiet. Det är inte hon som drabbas värst, menar hon, det gör de som trots alla sina ansträngningar vet att de aldrig kan nå högre än godkänt, eftersom systemet är konstruerat för att slå ned på varje elevs svagheter.

”För att få ett A måste man i stort sett vara felfri”, skriver Julia. ”Har du en dålig dag just den dagen det är matteprov? Too bad. Du sänker dig från ett högt betyg till ett lågt på hela kursen.” Hon fortsätter: ”För i helvetet som är skolan är man inte tillåten att ha en dålig dag. I helvetet som är skolan måste du alltid prestera på topp för att vara på topp. Men man glömmer att det är tvärtom. Du måste må bra för att kunna prestera.”

Julia är inte ensam. Nätet är fullt av vittnesmål om hur ungdomar uppfattar det nya betygssystemet som psykisk tortyr: förtvivlade berättelser om press, panikångest, tappad motivation, vrede och sårbarhet.

Allt detta lidande leder inte bara till tragedier för enskilda barn, utan riskerar också att skada en hel generations tilltro till både sig själva och samhället. Systemet – det är så eleverna uppfattar det – är skapat för att sätta dit dem, att klösa mot deras svagaste punkter snarare än att se deras styrkor.

Vad är nytt under solen? frågar kanske någon. Ungar har väl alltid klagat på kraven i skolan – detta är bara världens mest curlade generation som är ute på hal is i verkligheten. Och något var man ju tvungen att göra åt krisen i den svenska skolan.

Både ja och nej. Men hela tanken på en gemensamhetsskola mitt i byn, med lika förutsättningar för alla, föll samman i och med kommunaliseringen av skolan 1991. Det var ett förtroende som gick förlorat. Dagens betyg­ssystem är bara ett desperat försök att reparera en raserad struktur – med hjälp av taggtråd.

”När jag pluggar till ett prov är jag knappt intresserad av att lära mig det som står i böckerna”, berättar Julia. ”Jag matar in informationen, gör provet och när jag lämnar klassrummet lämnar jag även kvar det jag pluggat in till provet. Jag lär mig inte saker. Jag lär in dem, som en maskinstyrd robot, för att sen glömma bort alltihop ett par dagar senare.”

Detta är kanske det största sveket av alla mot dagens ungdomar: sveket mot tron på den äkta kunskapen, den som handlar om människans förmåga att, oberoende av bakgrund, växa mot ljus och frihet. Det var den drömmen som drev de gryende folkrörelser som växte fram i samhället kring förra sekelskiftet, när vår 100-årsfirande skolbyggnad restes, det var den som murades in som löfte i den stabila stenkonstruktionen med dess lekfulla reliefer och lustiga vindhuvar på taket – som för att visa barnen värdet av växlingen mellan plikt och frihet.

Vad står denna institution för i dag? För en ordning som går ut på att stämpla de som känner sig svaga och stressa de som trodde sig vara starka? I så fall borde alla ha anledning att vara lika förtvivlade.