Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Krönikor

Den svenska skolan ger mindre kunskap men mer självkänsla

Inte minst i litteraturen är frågan om att ”läsa vidare” eller inte en slags existentiell urscen, skriver DN:s Björn Wiman.
Inte minst i litteraturen är frågan om att ”läsa vidare” eller inte en slags existentiell urscen, skriver DN:s Björn Wiman. Foto: JESSICA GOW / TT

Söndagskrönikan. Att se en niondeklass ta farväl av varandra och sina älskade lärare under lövträdens skugga på skolgården torde höra till livets mer bitterljuva erfarenheter. Nu ska de vidare ut i livet; spridda för vinden i det allt mer fragmenterade svenska skolsystemet, där så många som 98 procent fortsätter till gymnasiet direkt efter nian.

De möter därmed en annorlunda framtid än vad jag gjorde när min egen skolplikt upphörde för trettio år sedan. På den tiden var det fortfarande praktiskt möjligt att välja bort gymnasiet: en av mina kamrater började direkt efter nian som brevbärare på posten, en annan som lärling i ett hantverkaryrke, en tredje fick fast jobb på lager. På den tiden var frågan om att ”läsa vidare” eller inte ändå möjlig att ställa, precis som den varit för oräkneliga unga människor i historien. Inte minst i litteraturen är denna fråga ett slags existentiell urscen.

En av de mest minnesvärda skildringarna finns i Kerstin Thorvalls roman om sin mor, ”När man skjuter arbetare”, där skolfröken Ida Nykvist kommer på hembesök i det norrländska skogsarbetarhemmet för att tala om den studiebegåvade dottern Hilmas framtid. Inför fatet med kakor i finrummet hänvisar hon till Bibelns ord om att ”förvalta sitt pund”. Mamman blir röd på halsen, pappan fnyser och sugsnörvlar med pipan, men fröken har till och med sett till att ordna med finansiering för flickans studier på småskoleseminariet i Östersund. Det är i ljuset av detta som den följande tragedin, när Hilma ger upp sin yrkesidentitet för en psykiskt sjuk man, blir desto större. Pundet förslösat, de nya utvägarna stängda.

Samma slags urscen, med flera variationer, finns i Elena Ferrantes ”Min fantastiska väninna”, första delen i romanserien som till stora delar handlar om bildningens betydelse för människan. Redan när de ska sluta folkskolan möter vännerna Elena och Lila i Neapels fattiga hyreskvarter olika öden. Den ena får läsa vidare, den andra inte – också här har läraren, fröken Oliviero, en central roll för att övertyga Elenas inskränkta och knappt läskunniga mamma om dotterns begåvning. Elena fortsätter till elituniversitetet La Normale i Pisa, medan Lila – vars far förbjuder henne att läsa vidare – blir ett slags selfmade woman i en föränderlig digital värld.

 

Också i dagens globaliserade värld är bättre utbildning för kvinnor nyckeln till många stora samhällsproblem.

 

Både Kerstin Thorvalls och Elena Ferrantes romaner skildrar några av de speciella omständigheterna kring flickors och kvinnors bildning – också i dagens globaliserade värld är bättre utbildning för kvinnor nyckeln till många stora samhällsproblem. Men kanske kan dessa berättelser också hjälpa till att skingra det kompakta mediemörkret som råder kring den svenska skolan och sätta ljuset på några av de fantastiska, ibland till och med livsavgörande, lärare som arbetar i den.

Sverige hör som bekant – tillsammans med bland annat USA – till de länder som genomgående får ganska låga resultat i Pisa och liknande kunskapsmätningar. Ändå fortsätter Sverige att vara ett av världens mest innovativa länder, inte minst jämfört med många av de länder som hamnar högt i Pisastudierna, som Singapore och Sydkorea. Varför?

Pisa undersöker inte kreativitet, nyfikenhet eller äventyrslystnad. Inte heller mäter det självförtroende. En ofta förbisedd aspekt av Pisaundersökningarna är nämligen att de inte bara mäter vad eleverna kan, utan också vad de tror att de kan. Och här ligger länder som Sverige och USA högt – i Pisa 2012 har exempelvis svenska elevers intresse, självuppfattning och motivation ökat, medan den reella kunskapsnivån i matematik har sjunkit. Tillspetsat kan man säga att den svenska skolan är bättre på att lära ut självkänsla än matematik.

Åt detta skulle man förstås kunna utbrista i ett rått hånskratt – en nation av uppblåsta unga besserwissrar som förväxlat utbildning med inbillning – men man skulle också kunna pröva att se den höga självuppfattningen som en värdefull mänsklig egenskap. Kanske är det till och med denna starka självkänsla som gör att så många unga svenskar vågar utmana normer, ta risker och investera i nya projekt, stå på sig mot kritik och nedhållande tankesätt.

I vilket fall är det denna självtillit jag ser i ögonen hos de unga, fria individer som nu springer ut från skolbyggnaden för att förvalta sitt pund i livet. Att tänka rätt är förstås stort. Men att tänka fritt är ibland större.

Läs mer. Kulturkrönikor
  • DN:s samlade kulturkrönikor signerade Niklas Wahllöf, Björn Wiman, Hanna Fahl, Fredrik Strage och många fler hittar du här.
Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.