Julen, brukar det ju sägas, är barnens högtid. Man kan fråga sig om det inte finns skäl att modifiera den utsagan. Julen är framför allt djurens högtid.

Åtminstone hittar man – i år liksom alla år – det mest betydelsebärande evangeliet redan i det svenska julfirandets egentliga startpunkt, som trots ett alltmer fragmentiserat medielandskap äger rum när Kalle Anka och hans vänner framträder på tv klockan tre.

Det är här som man – lätt glöggfryntlig – kan plocka hem några av de civilisationskritiska poängerna från året som gått, även utöver de mest uppenbara (som Robin Hoods räv­aktiga motstånd mot den internationella rövarkapitalismen, belyst av Sverker Lenas i gårdagens DN). Vad är till exempel Långbens högteknologiska campingfärd om inte den avhumaniserade massbilismens svanesång (missa för övrigt inte den ekologiska förkunnelsen när den idylliska kulissen fälls ihop framför en stinkande industritomt)? Kan man se berättelsen om Tjuren Ferdinand som ett isolationistiskt inpass i diskussionen om de svenska truppernas närvaro i Afghanistan? Mössen i Askungen som representanter för Rut-debatten?

Och framför allt: vad är Kalle Ankas egen frustrerade fotografisession om inte en bild av den amerikanska diplomatkårens anspråk på medialt världsherravälde, obstruerat av en häcklande motståndsman från Wikileaks som sy­stematiskt saboterar den officiella bilden. Inte för inte har scenen – med symbolisk ackuratess – förlagts till en så kolonialt belastad spelplats som djungeln.

I början av december såg jag en av årets mest utmanande konstutställningar, den amerikanske akvarellmålaren Walton Ford på Louisiana utanför Köpenhamn. Som ett slags postmodern Walt Disney har Ford tagit fasta på berättelser om människans relation till djuren; bland hans minutiöst målade planscher finns bland annat en gigantisk triptyk av en infångad noshörning, uppklädda apor i kedjor och precisa bilder av de djävulskt konstruerade fågelfällor som Kalle Anka hade behövt för att betvinga sin antagonist i djungeln. ”En sorts vilsna antihjältar i den mänskliga kulturens grymma marginaler”, skrev Dan Jönsson om Fords djur i sin recension (DN 6/12).

En av de mest gripande bilderna visar en jättelik, fallande trädgren, helt översållad med vandringsduvor, vilkas tyngd fått grenen att lossna från sin stam och duvorna att störta mot döden. Vandringsduvan lär, innan den utrotades i början av 1900-talet, ha varit världens mest talrika fågel, med flockar på flera miljoner exemplar.

Medan de faller ägnar sig duvorna åt att kopulera, lägga ägg och hacka ihjäl varandra. Ford själv berättar att han inspirerats till bilden av den ödesbundna dekadensen i det gamla romarriket. Man behöver inte vara en fullfjädrad undergångsromantiker för att föreställa sig mer uppdaterade paralleller.

Riktigt på samma apokalyptiska nivå befinner sig kanske inte sensmoralen i den nyskrivna julvers om Myran och Syrsan som DN publicerar i dag. Den är skriven av Peter Törnqvist, som i år både Augustnominerades och fick ett välförtjänt publikgenombrott med sin språkspralliga

roman ”Kioskvridning 140 grader”. Han har länge varit en av de hårdast arbetande i den svenska kulturens show business, men i dag bjuder han på en välrimmad fabel till ledighetens lov.

God jul!