På DN:s litteraturkryssning till Åland förra helgen – en av årets höjdpunkter – påminde författaren Bengt Ohlsson om P C Jersilds lite orättvist bortglömda roman ”Barnens ö” från 1976. Också dess huvudperson, elvaårige Reine, åkte ju Ålandsbåt, där han hamnade i sällskap med ett gäng jämnåriga som håller till i ett övergivet förråd på färjan, stjäl taxfreepåsar och sveper in Reine i en kväljande dimma av bananlikör.

”Barnens ö” är förstås en vuxenroman, som jag nog var för liten för att riktigt begripa när jag läste den första gången; troligen var det något med hamburgaren på omslaget som lockade. Också en ”tweenie” på den tiden – innan begreppet var uppfunnet – tog varje tillfälle att utforska gränserna mellan barndom och vuxenvärld.

I en kommentar till årets nomineringar till Augustpriset, som tillkännagavs i måndags, skrev SvD:s kritiker Elise Karlsson att vuxenlitteraturen och den unga litteraturen i Sverige i dag tycks vara på väg att närma sig varandra.

Det är i så fall en helt logiskt utveckling i ett samhälle som mer och mer präglas av en gemensam pubertalisering av alla åldrar (de vuxna vill verka yngre och de unga äldre). Det senaste exemplet på denna korsbefruktning är att tidningen Kamratposten i sitt senaste nummer tycks ha hämtat energi från debatten kring Maria Svelands och Katarina Wennstams uppmärksammade antologi ”Happy, happy”.

”Så känns en skilsmässa” är rubriken på KP:s omslag, och inne i tidningen sammanfattar 13-åriga Lovisa stämningsläget: ”Det är nog bäst att mamma och pappa är skilda. Det är roligare att vara med dem och de är faktiskt mycket gladare nu.”

Det finns ingen anledning att ironisera över detta växelbruk. I själva verket säger barnkulturen ibland mer om vuxenvärlden än den själv vill veta. Ett av de finaste exemplen jag vet är Pija Lindenbaums bilderböcker om små knattar i olika skepnader, vilka från sin utsiktspunkt i knähöjd säger mer om det omgivande samhället än aldrig så många översiktsrapporter från opinionsinstitut och politiska tankesmedjor.

”Är hon inte väldigt politisk?” frågade en kollega när han fick höra att Lindenbaum var aktuell med en ny bok om sin timida lilla hjältinna Gittan. Frågan förtjänar att tas på allvar. Med lite fantasi kan man se de tidigare Gittanböckerna som förstuckna kommentarer till den låga personaltätheten i förskolan (”Gittan och grå­vargarna”), utbrändhetssymtom bland dagens föräldrar (”Gittan och fårskallarna”) och nedmonteringen av fritids (”Gittan och älgbrorsorna”).

Det finns nästan ingen i svensk litteratur som har en bättre blick för dagens urbana vuxenhet än Pija Lindenbaum. I hennes bilder finns överallt subtila ledtrådar till karaktärernas liv, in till färgen på nagellacket. I den nya boken, ”Gittan gömmer bort sej”, förstår man till exempel att barnflickan Puma sannolikt anställts av ett par karriärinriktade föräldrar som inte velat vänta på dagisplats utan lämnat sina tvillingar i krypåldern åt någon som hellre lyssnar på Spotify än passar spädbarn, och att även Gittans kompis Hjördis kanske vore betjänt av en mer handfast barnomsorg.

Ett nytt samhälle skapar sådana situationer, som sätter barn och vuxna i nya relationer till varandra. Men mest av allt handlar boken förstås inte alls om det här, utan om hur det känns att som människa – stor eller liten – svika ett förtroende och ta konsekvenserna av det. Om skuld och skam och själens obotliga ensamhet.
Jo, faktiskt. Inte mindre än så. Evigt aktuellt i alla åldrar.