För den som vill skaffa sig perspektiv på läget vid glöggrytorna denna julafton 2011 finns risken att drabbas av en bekant reaktion: man ser inte skogen för alla träd.

Och bland alla de träd som överskuggat offentligheten under det gångna halvåret är julgranen inte det enda – trots att larmrapporterna de senaste månaderna har duggat tätt. Redan i november kunde Sveriges Radio rapportera om att det skulle bli ovanligt glest mellan julgranarnas grenar i år, på grund av det milda höstvädret. För två veckor sedan slog tidningen Aftonbladet larm under rubriken ”Granpanik”: ”Två veckor kvar – då kommer skräckbeskedet: Julgranarna är på väg att ta slut”, löd det illavarslande beskedet; förklaringen denna gång var frost i maj månad. I alltid lika fingertoppskänsliga Bamse tvingas den fattiga fru Karin Kanin be sin chef Krösus Sork om förskott på lönen för att ha råd att köpa julgran till sina barn och andra bulletiner har varslat om att den tidigare så populära kungsgranen är på väg ut (en kritik av kungen?) till förmån för den vanliga rödgranen (dolda sympatiyttringar för Juholt?).

Säkert är i vilket fall att träden har mer att berätta om vår tid än det vi kan utläsa av deras årsringar. I sin Augustnominerade kulturhistoria ”Trädets tid” skriver Christel Kvant om den historiska ironin i att vi under den största kristna högtiden envisas med att släpa in ett träd i våra vardagsrum – en kvarvarande symbol för hedningarnas träddyrkan. Julgranskulten kommer ursprungligen från Tyskland och har vuxit sig stark i Sverige under hårt motstånd från kyrkan. ”Kanske är det troheten mot trädet, granen, vi utan att veta det hyllar, när vi smyckar julgranen i midvintertid”, skriver Kvant.

Julgranarna är dock inte de enda träd som varit i blåsväder denna milda vinter. För den som läst Kvants bok blir den lätt löjeväckande kampen kring den så kallade tv-eken i Stockholm i höstas mer begriplig. Kvants bok sätter in träden i en mentalitetshistoria av motstånd, där i synnerhet ekarna fick en symbolisk roll redan då Gustav Vasa gav staten ensamrätt på att hugga ner dem, då han behövde virke till sin krigsflotta.

I dag är det dock varken klåfingriga kommunaltjänstemän eller krigssugna kungar som utgör det största hotet mot svenska träd. I Malmö angriper en aggressiv algsvamp bokbeståndet i Pildammsparken, och till nyhetsbyrån TT säger en forskare att det finns risk att Vilhelm Ekelunds ombesjungna skånska bokbestånd – ”Då voro bokarna ljusa” – helt kommer att utrotas. Som boven i dramat framträder givetvis globaliseringen, med klimatförändringar och smittspridning som stressar träden.

Även i Stockholm utsätts träden bokstavligen för stress, men här av de betydligt större skadedjur som företräder den moderna individualismen. På Norr Mälarstrand har någon borrat in giftampuller i sex pilar med följd att träden fick fällas, sannolikt för att de störde utsikten. I den teflonbelagda stadsdelen Hammarby sjöstad hände samma sak och i Bromma fällde en händig villaägare tio tallar för att få bättre vy mot Mälaren. Den som är lagd åt det symboliska hållet kan i dessa gärningar givetvis se en anslående parallell till hur de kristna missionärerna högg ner träden i hedningarnas offerlundar för att röja väg för den nya religionens kyrkor.

Men opinionsstormarna kring träden går förstås djupare ner i rotsystemet än så. En algsvamp bryr sig varken om DN Debatt eller Twitter. Jag tror att man måste se det återuppväckta trädkramandet som en kanalisering av en rent existentiell skräck för undergången, en reaktion på det internationella ledarskapets demonstrativa likgiltighet inför klimathotet, nu senast materialiserat i klimatmötet i Durban och i Kanadas beslut att hoppa av Kyotoprotokollet. På så sätt får man kanske se protesterna mot fällningen av tv-eken som en melodramatisk gest mot en världsordning som ropar ut sin glädje över nya oljefyndigheter under de smältande isarna i Arktis.

Det är lätt att stå svarslös inför en ironi av så apokalyptiska mått. Man får trösta sig med att naturen har humor – begrunda det faktum att Skansens babianer nu knaprar på barken till grenarna från den fällda tv-eken och att hunden Pluto avslutar dagens mest omhuldade jultradition, ”Kalle Ankas jul”, med att demolera Musse Piggs enligt konsumtionssamhällets alla regler pimpade julgran.

Man kan också – innan glöggfryntligheten griper omkring sig på allvar – betänka att också döda träd kan sprida glädje omkring sig. Utan träd, ingen DN – och ingen papperstidning över huvud taget.

Det kan vara värt att tänka på, den dag på året då alla säger att de ska gå ut för att köpa tidningen men ingen gör det.

God jul!