Att vinterbada i isvak sägs vara ett effektivt sätt att dämpa ångest, kanske också den subkategori som går under beteckningen klimatångest. Det stämmer, i synnerhet om avrivningen äger rum i yrsnö i slutet av mars, på självaste vårdagjämningen, då solen i stället borde smeka fram de första snödropparna ur jorden vid bastuväggen.

Nej, klimataktionen Earth hour har i år inte haft någon vidare tur med vädret. Med de senaste dagarnas minusgrader i märgen var det ännu svårare än vanligt att erfara klimatförändringarnas kommande effekter, oavsett hur många kända svenska schlagerartister som kastat badbollar till varandra i kampanjens videoklipp eller hur många som passat på att häckla en manifestation som inte kräver större insats än fördjupad mysbelysning på lördagskvällen.

I grunden blir dock Earth hour – och den fastlåsta debatten runt aktionen – ett bevis på klimatfrågans komplexa och till synes ohanterliga sammanflätning av global politik och lokal moral, som både Harald Welzer och Ann Heberlein har pekat på i inledningen till DN Kulturs serie ”Min stund på jorden” i veckan.

Kanske är det också därför som klimataktivism ofta framställs som lite löjeväckande, ett slags politikens pekoralism – fnisset har i alla tider fötts i glappet mellan storvulna ambitioner och en futtig effekt. Ämnets komiska potential blir synlig också när ett par av samtidens bästa romanförfattare gestaltar sitt eget miljöengagemang: dels i Jonathan Franzens ”Frihet”, där den lönnaggressive Walter Berglunds fixering vid frågan om överbefolkningen står i direkt proportion till graden av olycka i hans äktenskap, dels i Ian McEwans fantastiskt roliga roman ”Hetta”, där fysikern Michael Beard blir ett slags klimatkonferensernas svar på den grisaktiga polisen Evert Bäckström i Leif G W Perssons kriminalromaner.

I början av ”Hetta” beskrivs Beard som ”aggressivt apolitisk” – han erkänner i och för sig människans påverkan på klimatet, men anser att ”förvarningarna hade en gammaltestamentlig klang, en air av hemsökelse med bölder och paddor”. Och visst ligger det en del i debattens samklang med den kristna kulturens apokalyptiska tradition och dess dualistiska tro på antingen himmel eller helvete. ”Dessutom”, skriver McEwan om sin huvudperson, ”misstrodde han alla som rutinmässigt hänvisade till ’planeten’ för att visa att de tänkte stort”.

Även här måste man tillerkänna McEwans cyniska antihjälte vissa poänger. Klimatfrågans stora utmaning handlar inte om ett diffust ansvar för ”planeten” – den klarar sig alltid – utan om de levande organismer som befolkar den. Vad betyder förändringarna för samhället, för demokratin, för männi-skors solidaritet med varandra?

Dessa frågor innebär också att vi redan i dagens politiska praktik måste börja behandla den globala folkförflyttningen som ett faktum snarare än som ett problem – om utvecklingen fortsätter lär det handla om ”volymer” som migrationsminister Tobias Billström inte ens kan föreställa sig. Mot den bakgrunden blir ett nationellt avvisningsprojekt som Reva inte bara ynkligt och oanständigt, utan fullkomligt verklighetsfrämmande.

Klimatfrågan är inte en moralisk sudoku för västvärldens intellektuella, utan ett reellt hot mot enorma mängder människor, både i dag och i framtiden. ”Jorden kan du inte göra om. Stilla din häftiga själ. Endast en sak kan du göra: en annan människa väl”, skrev Stig Dagerman i en dagsedel som citerats i så många urvattnade festtal att man ofta glömmer den hårdkokta humanistiska moralen i diktens fortsättning: ”Men detta är redan så mycket att själva stjärnorna ler. En hungrande människa mindre betyder en broder mer.”

Rättelse: I en tidigare version av artikeln fick huvudpersonen i Ian McEwans roman ”Hetta” fel namn. Rätt ska vara Michael Beard.