Det är få gånger jag rent personligen blivit glad över Nobelpriset i litteratur, men det hände förra året och det hände igen i år.
Det talades om poeter i Börshuset i år. Och det talades – på allvar – om Tomas Tranströmer. Fem minuter före utsatt tid vidarebefordrade jag ett rykte till hemmaredaktionen om att Tranströmer nyligen varit hos frisören och klippt sig. Det var på den nivån.
Därefter tyckte jag mig skymta ett versalt T på Peter Englunds minneslapp redan innan han öppnade munnen och sade ”Tomas Tranströmer” och sedan kom jag på mig själv med att skrika rakt ut och höja armarna i luften, som när landslaget gör mål i fotboll. Det är få gånger jag rent personligen blivit glad över Nobelpriset i litteratur, men det hände förra året och det hände igen i år.
Formellt sett kan Svenska Akademien med de senaste två årens val av pristagare sägas städa upp efter gamla försummelser; både Mario Vargas Llosa och Tomas Tranströmer kunde och borde rimligen ha tilldelats priset för länge sedan. Särskilt i Tranströmers fall är det märkligt; när jag varje år återknyter bekantskapen med möjliga författarskap inför tillkännagivandet av priset slås jag av självklarheten i tanken: Varför ger de det inte bara till Tranströmer? Han är ju bäst.
Det har i alla år sagts att Tomas Tranströmer inte kan få Nobelpriset för att han är svensk – se så illa det gick med Eyvind Johnson och Harry Martinson för snart fyrtio år sedan. Peter Englund förlänade honom inte heller det sedvanliga epitetet ”den svenske poeten Tomas Tranströmer”, utan bara namnet, som om förbannelsen över det svenska fortfarande fanns kvar.
Det finns dock två tungt vägande skillnader mot när Martinson och Johnson delade på Nobelpriset 1974. För det första sitter inte Tomas Tranströmer själv i Svenska Akademien. För det andra får han inte priset som representant för en grupp eller en litterär strömning. Han får det i alldeles egen rätt som en av 1900-talets mest musikaliska poeter. Den stora risken i hans fall är snarast att han nu kommer att älskas ihjäl ännu mer intensivt än vad som redan är fallet.
Tranströmers poesi har vuxit fram i samklang med det moderna Sverige, aldrig skilt från det, men sett det med en blick snett från sidan. Det knappast en tillfällighet att det var en av hans dikter som lästes under minneshögtiden för Anna Lindh – en av det senaste halvseklets stora svenska ödesstunder. Hans internationella utblick och engagemang har handlat om både Afrika och de baltiska staterna.
Redan i debutsamlingen ”17 dikter” 1954 lät han den litterära modernismen göra ett fallskärmshopp ner i folkhemmet. Där står den stadigt kvar, långt från den föregående diktargenerationens later, självförhärligande genikult och alkoholindränkta dyrkande av outsiderskapet. Tomas Tranströmer behöver ingen basker, hans dikter inget falskt djupsinne. Hans poesi vänder sig inte från samhället, vare sig i språkligt eller socialt hänseende. Här jobbar Orfeus halvtid på Länsarbetsnämnden i Västerås och miraklet sker mitt på radhustrappan.
Därför är årets Nobelpris allra främst en triumf för poesin som livshållning, för dess förmåga att ljussätta vanliga människors upplevelser och livsomständigheter. Tomas Tranströmer fullgör bättre än de flesta litteraturens grunduppgift, att framställa verkligheten på ett helt nytt sätt – läsbart, gripbart, underbart.
Min egen ögonsten är dikten ”C-dur”, den där alla ler bakom uppfällda kragar. Som dikt är den närmast unik i litteraturhistorien, eftersom den både skildrar och alstrar en livskänsla: den av ren lycka.
Medan jag har varit inne i Börshuset har regnet kommit. På väg till tidningen passerar jag en uteservering på Stortorget och ropar glädjestrålande till gästerna:
”Tranströmer har fått Nobelpriset!”
”Vem?”
”Tranströmer!”
Det tar en liten stund innan insikten hittar hem. Sedan: ett stilla leende över lunchpizzorna.
Hela staden sluttar. C-dur.